Månadsarkiv: februari 2009

Ledig vecka

Saker jag gjort på min lediga vecka:

  • Tagit en öl med Jyri Engeström på hans veranda i Palo Alto (samt pratat Cleantech-utveckling med hans nanny)
  • Träffat Robin Sloan (en av två upphovsmän bakom den briljanta filmen EPIC 2014) under en workshop på Stanford.
  • Lyssnat på Wireds chefredaktör Chris Anderson under en liten lunchbjudning med svensk-amerikanska handelskammaren.
  • Gett lite input på några modeller över "Mediated Reputation" som Vilma Louma-Aho visade mig när jag var förbi Wallenberg Hall i tisdags.
  • Hängt med Jenny, Ellen, Kerstin, Karin och Thomas. Inte alla samtidigt dock.
  • Skrivit en krönika om Silicon Valley till tidningen Internetworld
  • Gjort tre intervjuer till en artikel om hur internet förändrar vårt sätt att se på kunskap och information (också till Internetworld).
  • Gjort ett återbesök på fantastiska restaurangen The House.
  • Besökt Alcatraz och fotat hela grejen.
  • Köpt gymkort
  • Fått en affisch i posten, utan avsändare. Är den från dig?
  • Skrivit en lista på grejer jag gjort den här veckan för att skryta lite över mitt upptagna och underbara liv, som i själva verket bara är en synvilla. Precis som alla andras liv med andra ord.

På måndag ska jag börja jobba. Känns roligt och spännande.

Ego watches his home

Same old song

Jag är som ett barn på julafton, en alkoholist i spritbutiken eller en amerikansk bolånemäklare hösten 2007. Jag vill ha allt genast och nöjer mig inte med mindre. Girighet är min lag och stillestånd är förbjudet. Look up, cause here's Johnny, och han kommer inte att ge sig förrän han förstört allt.

Jag klarar inte av att vara uttråkad. Jag klarar inte att vänta. Måste stimuleras hela tiden. Och går det inte med människor får fett, socker och medier stå till buds. Döva, döva, döva. Slippa tänka, tänka, tänka.

Ändå är jag hoppfull. Ändå tar jag emot mina egna psykiska käftsmällar gång på gång. Tänker nästa gång parerar jag. Nästa gång dansar jag mellan repen. För mellan repen är jag. Och ingen kan vinna den här matchen utom jag.

Du är välkommen att titta på.

Besviken på världens litenhet

Hur stort är San Francisco undrar du? Jättelitet säger jag.

Idag var jag och brunchade på Lori's Diner med Jenny (följt av sedvanlig helgpromenad). Efter brunchen går jag in på toaletten. Helt plötsligt känner jag att någon tittar på mig. Det är David, en mexikansk journalist som tillhör samma program som jag på Stanford (han syns och hörs i videoklippet i förra inlägget). Han var i stan för att kolla lägenhet och brukar käka på Lori's Diner när han är downtown. Jag med såklart. Lori's – där människor möts helt enkelt.

Och jag som trodde jag bodde i en storstad.