Månadsarkiv: mars 2009

Tent city

Carolyn

Jag och Stefan från Der Spiegel åkte till Sacramento och träffade hemlösa i "tent city". Bra med en reality check mitt i allt bloggande, grubblande, jobbande, cyklande och skrivande. Jag tog lite bilder, imorgon kommer antaglien en artikel om hur Oprah Winfrey lurat hela den amerikanska medievärlden. Först bilderna:

Kritisk cykling

En kritisk massa cyklister. Ganska nördig tillställning egentligen. Men det går inte att förneka att det var en skön känsla att proppa igen trafikflödet i stora delar av San Franciscos innerstad med hjälp av cirka 1700 cyklister. Bilprotestcykelloppet Critical Mass spontanarrangeras sista fredagen varje månad och har hållit på sedan 1992. I fredags var det min tur att delta.
I lördags åkte jag till Sacramento och hängde med hemlösa en hel dag. Men det tar vi i ett annat inlägg. Först cyklingen. Sarah hjälper till att förklara konceptet. Ellen vill inte ha något drama och Sabina verkar gilla läget.


Critical Mass bikerace, San Francisco 27 March from Fredrik Wass on Vimeo.

Lite bilder också:
Critical Mass bikerace

Critical Mass bikerace

Critical Mass bikerace

Critical Mass bikerace

Jag och Tom Cruise

Scientologi-church
Varje dag när jag går till och från jobbet går jag förbi den vita byggnaden i korsningen Columbus Avenue och Montgomery Street. På morgonen brukar det vara tomt utanför, men på kvällen står det nästan alltid någon utanför, ibland en kvinna, ibland en man. De ser glada ut och tittar upp när jag får förbi. Oftast säger de ingenting, men häromveckan blev jag faktiskt tilltalad. Och jag tänkte "hur desperat får man bli?". Där kom jag stapplandes ner för backarna från Telegraph Hill på väg till gymmet. Jag hade shorts och en svart hoodie med luvan uppfälld och lyssnade på musik i lurarna. Jag var ganska trött och hade nog en rätt bister uppsyn där jag gick. Inte pratsugen direkt. Men mannen utanför den vita byggnaden kanske tänkte att jag var en av dem. En av eliten. En av dem som fått i uppgift att leda den övriga befolkningen till ett bättre liv. Jag och Tom Cruise liksom. För jag talar såklart om Scientologkyrkan. Och rekryteraren utanför San Franciscos scientologkyrka måste alltså ha tänkt "här kommer en potentiell medlem" när han såg mig komma struttande. Bara det känns ju märkligt nog. Ännu mer märkligt blir det när man tittar på det här klippet:

Nära att ta bort allting

Oj vad nära jag var att gå in i mitt bloggverktyg och ändra inställningarna för hela bloggen till "unpublished". Jag blir så ofantligt trött på mig själv. Jag brukar aldrig lägga ner bloggar. Antingen lever de vidare eller så får de självdö. Det här är första gången jag varit nära att stänga av en blogg. Men jag skulle aldrig radera inläggen. Bara stänga av åtkomsten så att säga. Jag är ju inte helt pantad trots allt.

Jag pratar ständigt med Johanna om problemet med att hela tiden bli bedömd och analyserad utifrån vad som skrivs på den egna bloggen, och bara just där. Det är ju mitt eget fel förstås, men det faktum att 99,9 procent av mina tankar och mitt liv inte finns beskrivet här är svårt att förmedla. Jag skulle ju vara en ännu värre människa att ha i sin närhet om det bara var det som syns här på Kajen som fick komma fram även i det verkliga livet. Oj oj.

Eraser

Just det. Glömde bort att jag var man. Då ska man ju bita ihop och hålla käft och jobba på. Tack Lisa för att du påminde mig (Och den här bloggen handlar förstås inte om hur ofta jag hånglar, till omgivningens besvikelse uppenbarligen.) För tro mig Lisa, jag har provat ditt recept, men jag fick biverkningar. Men de var åtminstone långt från intellektet…(se gärna kommentarerna till det här inlägget för lite mothugg)

Lisa:
"Skärpning
Fredrik! Det här håller ju inte. Du löser inte detta den intellektuella
vägen. Tänk mindre, lev mer. Ett fungerande men osofistikerat recept är
att bli full, släppa kontrollen och hångla lite. Och ja, jag är
fullständigt allvarlig. Jag har t-shirten!"

Jag trodde jag var starkare nu än förr. Hur jag liksom pusslat ihop fler sanningar om vad det innebär att vara en människa och allt det där med självbild, självförtroende och jada jada. Hur allt sjukligt analyserande och flummigt resonerande gett något slags resultat. Och med resultat menar jag bevis i kommunikationen mellan mig och min omvärld. Bevis på att jag förstått och att jag fått någon annan att förstå. Bevis på att jag kan vara nära och långt borta och att det är okej. Att jag är okej, men framförallt att du är det. Och att förstå likheten men också skillnaden.

Men så tänker jag tillbaka. Jag minns fragment av ett annat liv. Det liv jag hade där jag trodde att jag var svag, men där jag antagligen var som starkast. En bild från ett ljust sovrum. Jag tror det var sommar. Vi var lediga, eller i alla fall hemma. Det kanske var helg. Hon låg på sängen och jag stod i hallen och skulle antagligen hämta tidningen, eller om det var något annat. Jag minns att hon kommenterade hur jag såg ut. Jag var nästan naken, stod med ryggen mot sängen och hon sa något om mina ben. Det var en helt vardaglig situation och jag kände absolut trygghet. Jag stod blottad framför henne men kände mig inte naken eller ful. Inte heller vacker. Jag förstod det inte då, men det jag kände var total tillit. En känsla av att personen på sängen aldrig skulle håna mig eller använda det jag gav henne för att skada mig, trots att många gjort det förut.

Kanske var det då jag var som starkast. Inte före och inte efter, men just då. För det var länge sen jag kände så. Det var länge sen jag tyckte om det jag såg i spegeln. Det var länge sen jag kände en sådan självklarhet med någon. Frågan är om jag någonsin kommer att göra det igen. Jag håller på att sudda ut min manlighet. Jag vet inte ens vad manlighet är. Jag är ett neutrum med en fabless för överanalys. En retroaktiv grubblare så långt från här och nu att även de enklaste känslomässiga mötena blir komplicerade, förstörda, infekterade.

Kropp och själ är sammanlänkade, och kanske är det precis det som är problemet.

Liljeholmsbron

The light

Neal Morse har en av de bästa rösterna på den progressiva rockscenen. Så är det bara. Men efter Spock's Beard-tiden samt första soloskivan har han flummat iväg på tok för mycket. The light är ju symfonirocken i dess mest episka form som vi alla minns. Eller cirkusmusik som jag brukar säga. Med andra ord: Det är så här det ska låta. 
Här i en liveversion.

Höjdpunkter:
2:45
7:47
8:41
3.00 (klipp nr 2)


Fortsättningen på samma låt
 

Dunbar

Dunbar-cirkeln blir till ett minimum här borta. I alla fall fysiskt. Men digitalt minskar den också. Vilka vänner hemifrån hör av sig och frågar hur det är? Vilka känner jag att jag själv vill höra av mig till? Båda dessa kretsar minskar. Men det som blir kvar känns starkt. Är dock inte helt hundra på att utebliven kontakt är detsamma som uteblivet intresse. Det handlar snarare om kommunikationssätt. De personer jag lätt når och pratar med online i diverse kanaler när jag är i Sverige, ja de är ju även lätt att nå när jag är här. Men de jag träffar mer sällan och kanske mest i fysisk form, ja de blir ännu längre bort nu. Det handlar om brus snarare än värdering. Det finns personer jag aldrig träffat som jag har tätare kontakt med än min familj. Likaså finns det personer som jag räknar som mina absolut närmaste vänner som jag inte träffar eller pratar med mer än några gånger om året. Det är konstigt sånt där.

Var finns du i cirkeln?

En förebild

Jag minns när vi träffades på den där kvällskursen på Berghs 2005. Jag var nybliven bloggfanatiker och såg stora möjligheter att ta mig fram i mediebranschen med hjälp av min nischkunskap i den sociala mediesvängen. Sedan ett halvår hade jag drivit min andra blogg med hyfsad framgång. Han var bloggskeptiker och blivande informationschef och tyckte nog att det där med bloggande var mer än suspekt. Sedan dess har vi och några andra från kursen träffats med jämna mellanrum. Vi käkar middag och pratar jobb och relationer och jag är nästan yngst i gänget och Mats är äldst. Och det känns fint på något sätt. 

Relativt nyligen trotsade Mats skeptisismen och började blogga. Och han gör det bra. Faktum är att han gör det som att han aldrig gjort något annat. Visst, stilen passar inte alla och det är inte fråga om en syrligt Stockholmsdryg underhållningsblogg. Snarare en inblick i Mats tankar och liv. En puttrig samtidsskildring.

"Rysk kaviar. Deep Purples Space Truckin´.Två påminnelser om att den som väntar på något gott ofta väntar för länge."

Här är Bad Cold.

Retro touch

Jag tycker nog fortfarande att det var bättre förr. Det här måste du läsa om du överhuvudtaget bryr dig om vad den här bloggen är för något.

Det är jag.

Själslig navigation.

I skydd av mörker.

Ringen.

Tangentbordssång.

Och kanske mest konkret: Sju sanningar.

Det är lite tragiskt att allt det där skrevs i början, för över två år sedan. Och hur jag ständigt återvänder till samma slitna ord. Och det finns ju ännu mer att gräva i. Bara att kolla månadsarkiven från den tiden så fattar du.

Jag måste sluta försöka leva någon annans liv. Jag måste börja känna styrkan i mitt eget. Det här duger inte.