Månadsarkiv: maj 2009

Hur kommenterar du hos andra?

Jag är Fredrik, Bisonfredrik, Kajen eller Bisonburgers-fredrik beroende på sammanhang och blogg. Och ibland kan jag kommentera med olika avsändarnamn hos samma bloggare, för att markera mitt känsloläge. Hur tänker du? Så här tänker jag, Johanna och Daniel (som även filmar diskussionen):

Hagman igen

Malin påminde mig om boken Att komma hem ska vara en schlager av Per Hagman i ett mail och jag minns det här inlägget jag skrev efter att ha läst den. Jag tror jag måste läsa om boken nu. Den känns kanske ännu mer aktuell nu än tidigare.

Äh, va sjutton, jag klipper in samma citat direkt så slipper du klicka:

"Men precis som tillfället gör tjuven gör tillfället människan. Jag
vill alltid ställa mig in för att jag vill att alla ska tycka om mig.
Nicka överdrivet igenkännande åt en Mohamed Mounir-schlager, hålla med
en söt bostadsrättsfeminist om att porr är förkastligt, lyssna
intresserat när en nazist förklarar sin definition av vit makt. Eller
beundra ett själsligt jättefetto som trycker i sig ännu ett dussin
själsliga jätteburgare och mellan tuggorna hävdar att jätteburgare är
det mest hälsosamma som finns.

Hållningslöshet och aningslöshet behöver inte vara ryggradslöshet;
underlägsenhet, artighet och inställsamhet behöver inte vara
destruktivt. Jag tror endast människor med exakt identiska KRAV-märkta
värderingar och konstruerade personligheter hävdar sådant.

Det är alltid trevligast att vara trevlig, människor blir trevligast om
man är trevlig. Trevlighet har förvandlats till västvärldens mest
underskattade egenskap."

Ur Att komma hem ska vara en schlager av Per Hagman.

Nöjd

Det är otroligt skönt att Johanna och Daniel är här. Jag känner mig som hemma liksom. Mycket nöjd med hela grejen. Och om det är något jag lärt mig under min tid i USA så är det hur viktiga vännerna hemma i Sverige är.

Det var bara det.

Hej konsument – San Francisco

Bästa promenad: Utmed Chrissy field till Golden Gate-bron och tillbaka.

Favoritgata: Fillmore Street.

Äter lyxmiddag på: The House.

Bästa mikromaten: Har ingen mikro.

Favoritförort: Berkeley (höhö)

Fikar gärna på: Starbucks

Bästa lunchställe: Wildflower Café (Sacramento Street)

Bästa kaffet: Dricker inte kaffe.

Bästa konsertlokalen: Union Square (utomhus)

Bästa baren: Nok-Nok.

Här bjuder jag mamma på middag: Calzones på Columbus Avenue.

Här bjuder jag pappa på middag: Pickles på Columbus Avenue.

Senaste San Franciscoupptäckt: Lands End.

Senast sedda teater-/dansföreställning: räknas Standup på Punch Line Comedy Club?

Senast sedda utställning: Andy Warhol på de Young-museet.

En bra gå bort-present: Allt som är ätbart.

Favoritlyxartikel: Taxi.

Läser just nu: Killing yourself to live – Chuck Klosterman.

Läser helst: Bloggar.

Favoritråvara: Socker.

Favoritfärg: Svart.

Favoritmärke: Timbuktu.

Favoritskor: Keen.

Klädkonto per månad: 700 kr

Dricksprocent: 15-20.

Motionerar: Styrketräning, löpning, cykling, vandring.

Mest överskattade affär: Bloomingdales.

Det dyraste jag har köpt: Min lägenhet i Sverige (och min hyra här i SF)

Favoritprodukt på Systemet: Lättdrucket vin.

Favoritprodukt på Apoteket: Absolut Torr.

Lyssnar på: Tegan & Sara.

Bästa förfestmusiken: Elvis.

Senast gnolade: Show me love (när jag skulle beskriva för Leslie vilken låt Robyn slog igenom med)

Senast köpta skivan/-låten:  Minns inte när jag köpte en skiva senast. Antagligen The Cardigans ”Long gone before daylight” eller nåt sånt.

Mitt sämsta köp någonsin: En Audi 80 Avant -92, silvermetallic.

Dansar helst till: RnB.

Senaste impulsköp: Nike Air Force One High.

Senaste fyndet: Joggingväska modell osynlig.

Senaste secondhandfyndet: Köper i princip aldrig second hand.

Fulaste klädfärg: Grönt.

I dvd-spelaren/datorn: Sarah Silverman Program, säsong 1 samt Flykten från Alcatraz.

Användbar pryl: Ipod shuffle (antagligen den bästa och mest hållbara iPod som Apple tillverkat)

Mode jag aldrig vill se igen: Mössor inomhus oavsett typ.

Värsta huvudbonaden: Se ovan.

Bästa huvudbonaden: Hörlurar.

Favoritaccessoar: Nokia N95 8GB

Bil/Transportmedel: Nishiki cross-hybrid, cykel (dvs i Sverige. Här i SF har jag nån vit hybridhistoria med gubbsadel)

Återvinner: PET, burkar och papper.

Hejar på: Följer inte sport. Men i övrigt: Unga framgångsrika ”ytliga” bloggare som skrattar etablissemanget i ansiktet hela vägen till banken.

Så får jag tiden att gå i kollektivtrafiken: Lyssnar på Tegan & Sara.

Saker jag borde göra

1. Boka flyg till New York
2. Boka flyg från Washington D.C
3. Boka hotell i Washington D.C
4. Boka om hemresan till Sverige den 15 juli till en annan mellanlandning.
5. Betala hyran.
6. Betala elräkningen.
7. Fakturera tidningen Internetworld för ett jobb jag gjorde i mars (!)
8. Fakturera diverse personer för att ordna upp ekonomin i Blustret.
9. Städa och diska.
10. Skicka presenter till syrrans barn.
11. Säga upp alla avtal och kontrakt här i USA, i tid innan hemresan.
12. Addera vettig input i ett arbetsdokument för ett kommande projekt.
13. Summera slutsatserna av förra veckans konferens.

Det jag gör:
1. Tränar
2. Kollar svensk tv
3. Kollar på standup med UlrikaPunch Line Comedy Club. Hur bra som helst.
4. Packar ryggsäcken full med tunga saker och går fyratimmarspromenad.
5. Bloggar.

Jag är slut som artist, men det känns rätt okej ändå.

Homeward bound

Man ska sluta när man är på topp. Och ungefär så känns min tid i USA. Ju längre jag varit här, desto bättre har jag mått. Jag kommer på mig själv med att vrida och vända på orden på ett annat sätt jämfört med tidigare. Ett bättre sätt. Jag träffar fler och nya människor och vardagslivet är lagom omväxlande. I veckan var jag med och arrangerade The Sixth Conference on Innovation Journalism. Det gick bra. Och nästa vecka börjar nedräkningen till hemfärd. Då kommer Johanna och Daniel på besök. Jag jobbar tre veckor till på Greentech Media, följt av en vecka i New York och tre veckor ledigt i San Francisco. Fler besök och fler upplevelser ska klaras av innan hemfärd, men ändå. Det känns att det börjar närma sig. Trots nästan två månader kvar.

Tanken på att kliva in i lägenheten på Kajen för första gången på nästan ett halvår känns lite surrealistisk. Men det är ju inte direkt första gången någon drar utomlands ett tag. Jag är inte unik. Men jag är ny för mig själv. Och kanske, kanske, kommer du att märka en skillnad, tillbaka i verkligheten.

Out in the reallife
Jag och slovenska Injo-kompisen Sabina på Stanford campus.

Bay to breakers på rekordtid

Nä, det var inte jag som slog rekordet. Men idag fick loppet Bay to Breakers en ny rekordtid på 33 minuter och 31 sekunder. Det sattes av Sammy Kitwara (intervjuad nedan) och enligt inslaget så är det snabbaste tiden på 12 kilometer någonsin. Min tid ska vi inte prata om tror jag. Men jag sprang hela vägen och det var över 30 grader varmt typ, så lite kredd vill jag ha (bild från målfållan nedan). Men det tog väl typ tre gånger så lång tid som för Kitwara. Nu tror jag att jag ska gå ner på stan och käka en sen lunch efter förmiddagens prestation.

Första springloppet någonsin för Ego, 12km Bay to Breakers

Ellen och Sabina