Månadsarkiv: juni 2009

Närvaro

Jag är aldrig saknad. Jag syns. När du inte kan se mig finns jag inte. Borta. Vakuum. Neutral.

Det blir inga minneskonserter eller temabilagor, för så är blogglagen. Skriver du inte finns du inte, och ingen kommer känna saknad. Du behöver inte skriva att du ska sluta eller att du är tillbaka eller att du är ledsen att du inte skriver oftare. Jag är inte saknad. Du är inte saknad. Men syns du så finns du. Det räcker så. Det digitala människovärdet mäts i antal tecken.

Tankar från en lila flight

Jag glömde bort det här med att komma hem. Alltså komma hem till San Francisco menar jag.  Jag menar, jag har varit på resande fot i 1,5 vecka. Hade jag bott i Sverige och åkt till New York och Washington D.C i 1,5 vecka så hade det antagligen känts mycket mer som en riktig resa. Nu känns det mer som att ta tåget till Göteborg. En annan stad med delvis annan kultur, men ändå sak samma liksom. Men som du vet sen tidigare inlägg så är den känslan inte helt i synk med allt jag gjort under resan. Och det är det som jag tycker är märkligt. Det borde inte kännas Göteborg. Det borde kännas Mexico City. Förstår du?

Men när jag åter igen betalar 10 dollar till Virgin America för att få tillgång till nätet under min flygning över det amerikanska inlandet så slår det mig att jag ju faktiskt varit ute och rest. Att lägenheten på Telegraph Hill är hemma, och att jag nu åker ”hem”.

Hmm. Mycket märklig känsla.

By the way så klurar jag på ett nytt sommarprogram efter förra årets succé. Vill du höra?

Crossing the street

Flum från Washington D.C

Men alltså, vilket liv.

Jag springer upp och ner i skyskrapor. Jag hoppar runt på Manhattan. Tidningslegender, riskkapitalister, bloggkändisar och politiska rådgivare passerar framför mig. Jag åker till Washington D.C. Jag lyssnar på förståsigpåare som berättar om Obamas innovationspolitik, direkt tagna från valfritt avsnitt av West Wing.

Jag frotterar mig i smarthet. Den väller fram från alla håll. Och den sanning jag sedan länge levt efter känns bara ännu mer bekräftad. Folk är bara folk, även om de har tjugo framgångsrika exits eller 20 miljoner sidvisningar i veckan i bagaget. Att vara trevlig är fortfarande hårdvaluta, att vara smart och trevlig är inte fel. Att tänka business samtidigt som man är smart och trevlig är antagligen det bästa.

Vad var det jag skulle säga? Vet inte. Kände helt plötsligt att jag var tvungen att lyssna på Diamonds and Pearls med Prince. Vet inte varför. Jag är inte något stort Prince-fan. Men det bara kom.

Fick en fråga av min amerikansk-finska vän Anna, vad jag vill göra om fem år. Målbilder är förstås viktigt. Och jag kan redan se planen för de närmsta två åren. Den är uppdelad i två huvudmål, varav det ena målet är tydligt i sikte. Men fem år. Det är en evighet. Jag menar, för fem år sedan hade jag inte ens skrivit mitt första blogginlägg.

Tillbaka till USA. Jag tar genvägar, får träffa de som är uppkopplade. Och då menar jag inflytelserika. Men samtidigt fäster det inte så mycket som jag trodde. Min utmaning är större än det här. Större än andra människor.

Men okej, jag är inte rädd för språket längre. Jag frågar när jag vill veta och jag vet vad jag vill. Jag har antagligen blivit odräglig på vägen. Men hellre en stabil skitstövel än en snubblande badrumstvål. USA har gjort mig gott. Men USA är inte lösningen. Du ska få se.

Maffigt

Okej, så jag har varit i New York sedan i torsdags. Sedan igår bor jag hos Anu och Trevor i Brooklyn. Mycket fin lägenhet. Eget rum har jag fått till och med. Har varit runt och kollat en del på massa grejer. Det är maffigt, det går inte att förneka. Skulle aldrig vilja bo här dock. För mycket folk. Missförstå mig rätt, jag är ju en urban människa. Jag funderar allvarligt på saker som att jag borde flytta från kajen närmare city i Stockholm eftersom jag aldrig "använder" vattnet vid huset eller Årstaskogen lite längre bort. Jag trivs under kulvertar och betongfundament, och finaste platsen i Stockholm är ju under St Eriksbron. Det vet alla. Men New York. Nja. Och jag känner ju att jag trots allt har en del andra amerikanska städer att jämföra med. Till skillnad från många andra svenskar så har mina USA-upplevelser börjat på hela andra platser. New York kom inte som en försmak av Amerika under en långweekend, utan istället i slutet på ett halvår i landet.

Men maffigt, det är det förstås.

Idag var vi på studiebesök på Fortune Magazine, träffade deras bildredaktör, teknikredaktör samt kolumnisten Alan Sloan – legend. Senare var vi på börsinfo-jätten Bloomberg och härjade runt ett tag. 700 journalister jobbar där. Men som jag skrev på Facebook idag: Jag fattar att man tjänar pengar om man jobbar på Bloomberg, men jag gillar inte mekanisk journalistik.

Tyvärr har jag varken bluetooth i min dator eller en lämplig kabel, så bilder får komma senare.

Smågnällig

Tänkte väl nästan att jag fått ha det lite för bra senaste tiden. Därav borttappat bagage under flyget till New York. Och därav stöldspärrat VISA-kort trots att jag haft det i min ägo hela tiden. Nåja. Räckte med ett samtal för att låsa upp kortet och ikväll verkar det som att min ryggsäck anländer till JFK, med utkörning imorgon bitti. Så det går ju ingen nöd på mig. Men lite gnällig var jag ett tag i alla fall.

Efter en natt på La Quinta Inn i Korea Town (nära Empire State Building) har jag nu tagit en vända på stan och handlat lite nödvändigheter samt checkat in på nästa boende, ett hostel vid 46th Street och 10th Avenue. Ikväll ska jag antagligen möta upp Vilma och Anu för lite middag (den planerade joggingrundan får bli imorgon, när joggingskorna har kommit fram). Senare ikväll anländer Kerstin och Sabina hit till hostel-rummet. Sedan börjar New York-veckan, i Det Riktiga Amerika.