Månadsarkiv: juli 2009

Sommarrepris nummer tre

Den här gången blir det tre texter. Du fattar logiken va?
För övrigt slog det mig ikväll att jag inte skriver såna här inlägg längre eftersom det mörka och bittra känns svårare att exponera nuförtiden. Dessutom är det inte lika tongivande i min värld. Bra så antar jag. Men det blir ju inga bra blogginlägg av stabilitet.

Konstruktion

Det kan vara så att sökandet är slut. Tillfälligt.
Det kan vara så att jakten har börjat. Tillfälligt.
Det kan vara så att det fanns en mening. Tillfälligt.

Under tiden vittrar jag sönder av oregelbundenheten, sovmorgnarna, förkylningen, lämningstiderna och en ekonomi i spillror.

Ge mig något hårt, så att jag kan slå mig.
Ge mig något svårt, så att jag kan misslyckas.
Ge mig något perfekt, så att jag kan förstöra.

Gråt

Jag
tittade på bilden och sedan tittade jag på henne. Sedan tittade jag på
bilden igen. Sedan började jag gråta. Och jag tog verkligen chansen. Ut
forsade mitt trasiga hjärta som om det aldrig skulle bli helt igen. Jag
grät för människorna på bilden, jag grät för oss, jag grät för henne
och jag grät för mig. Det förbannade februarigrusiga livet kunde inte
ge oss mer, så jag grät för det också.

Hon höll i mig hårt. Hon sa det är okej att gråta. Jag tänkte att
hon inte vet varför jag gråter. Men det kändes bra ändå. Det kändes på
riktigt då. Det kändes svårt.

Avslut

Ta det försiktigt med mig. För jag vet inte var jag ska börja. Var försiktig med dig. För du ska hålla längre än nu.

Estetik i ramar. Patetik i lådor. Rött i skåp.

Jag skulle inte kunna röra mig en meter i något som liknade närhet.

Sommarrepris nummer två

Den här gången blir det två kortisar. Den första från september 2007 och den andra från maj 2008.

_______________________________________________

Distans

Socker i lurarna. Fett i ådrorna. Balsam i själen.

På väg hem sprang jag på mig själv vid ett brofäste. Tiden stod
stilla och jag frågade vad klockan var. Jag sa att den var över. Tiden
är över.

Två dagar senare mötte jag mig igen. Den här gången kände jag inte igen mig.

Nu hörs vi allt mer sällan.

_______________________________________________

Cykeltankar

Jag cyklar genom staden. Det är soligt men med en kylig underton.
Samma underton som jag möter i de ansikten jag ser från min sadel. Jag
tittar in i kvinnornas ögon. Jag försöker analysera männens uttryck.
Jag förstår inte, det känns som att det inte finns rum för något annat,
för någon annan, hos dessa storstadsängslor. De lever ett liv som både
bokstavligt och uttryckligen passerar revy förbi mig. Det är inte
mjukt. Det finns inte plats.

Har jag blivit sån nu? Har jag anpassats, assimilerats? Kanske är
det så. Och kanske är det lika bra. För jag tror inte det finns
räddning hos någon av ängslorna på trottoarerna. De exkluderar mig och
jag exkluderar dem. Jag trampar vidare tills låren värker och tänker
att det tränger ut de tomma känslorna. Ett litet tag till. Men
allvarligt, jag vet inte vad jag ska göra åt ängslornas liv och mitt
liv. De kan inte fungera ihop. Vi kan inte fungera ihop. Men om jag är
en av dem, då är vi alla dömda.

Body failure galore

Jag sprang på löpband, stod på spegel, drog amerikanska visa-kortet och blev av med massa pengar här. Sen hade jag nya joggingskor med mig hem. Har varit lite sparlåga på träningen senaste veckan, men idag gav jag mig ut på den vanliga 8km-rundan kring Årstaviken. Premiär för skorna alltså. Kom ungefär till Nyfiken Gul innan det gjorde så ont i ena knät att jag var tvungen att börja gå. Gick resten av biten hem via Tanto.

Å, jag hatar när jag peppar upp mig och sen ändå inte kan fullfölja. Hela våren i USA hade jag ont i kroppen konstant. Har aldrig tränat så frekvent någonsin. Hemma i Sverige blev det oftast 1-2 boxningspass, volleyboll-träning samt nån löprunda per vecka. Dvs 3-4 träningstillfällen i veckan. I USA ökade jag dosen till 5-6 pass i veckan, varav två var personlig träning (styrketräning). Det höll hyfsat så länge jag höll mig från betongen på gatorna och tryckte inne i gymmet istället. Det gjorde ont men var hanterbart.

Jag behöver variationen. Det går inte att klara sig på bara löpträning liksom. Men det är en bra bas, och ett extremt praktiskt sätt att träna på. När som helst, var som helst. Ja ja, ville bara skriva av mig lite frustration. Samtidigt inser jag att man nog inte ska hålla på som jag gör när man är 30+, två meter lång och väger stadiga 115 kg. Jag är inte gjord för att springa eller hålla på med uthållighetssporter enligt PT:n Jordan. Jag minns tydligt hans förvånade uttryck när jag sprang rusher i källaren på gymmet i San Francisco och han utbrast "Jag tror vi hittat din starka sida Bison, explosivitet!"

En annan som tränar är Ulrika.

Jenny hårdservar på Kärsön

Sommarrepris nummer ett

Ibland önskar jag att jag kunde skriva som förr igen. Som i repris-inlägget nedan. Det är från mars 2007. Du vet när mycket var mörkt och det fanns en del att gräva i. Nu känns det som att det mesta är lite glättigare. Har lite problem med det faktiskt. Kanske därför jag backar bandet lite.

Därmed inte sagt att det flyter. Nej, nej. Långt ifrån. Återfall varje vecka. Rubbade cirklar och allt det där. Men ändå.

_______________________________________________

Brytpunkt

Birkastan vaknar i grusdiset och vi skyndar som förut men med
öppnare ögon. This is the year skulle Marit ha sagt. Vintern var
mikroskopisk. Ändå satte den spår.

Du har raderat alla dina profiler på dejtingsajterna. Själv har jag
väntat i mörkret. Nu kommer våren. Blickarna är tillbaka. Precis där de
alltid varit. Men sorgligt för alla inblandade.

Jag ser lättnaden i dina ögon. Och något mörkt strax bakom. Bredvid
alla stadsjeepar står en gammal Buick parkerad. Vi tittar båda på
bilen. Tänk om.

Tänk om långt borta var en plats alldeles i närheten. Vi skulle åka
dit. Du skulle gilla det. En utflykt. En flykt. När vi kommit fram
skulle vi inte gå ur bilen, bara titta rakt fram, genom vindrutan. Och
tala med varandra. Så som vi aldrig gjort förut. Inte vi.

Du skulle berätta om de glömda dagarna. Jag skulle fylla i luckorna.
Vi skulle försöka öppna våra ryggsäckar och fördela packningen. Men det
finns några innerfack som vi båda lämnar orörda. När vi talat slut
försöker vi ändå öppna dem. Det går trögt. Det går inte alls.

Män som hatar kvinnor

Fy fan. Kom precis hem från en i övrigt fin kväll med Jocke på stan. Jag gick hem från Fridhemsplan i gryningen. Västerbron när den är som finast. Kajen i morgonljus. Utanför mitt hus satt en ensam kvinna och grät. Hon var skärrad. Hon var misshandlad. Hon bad mig ringa polisen. Jag ringde och väntade sedan tillsammans med henne. Hennes man dök upp. Vi tog skydd i mitt trapphus. Han försvann. Polisen kom. Jag gav mitt vittnesmål. Mannen dök upp igen. Polisen pratade med honom. Kvinnan satt i piketbussen, mannen utanför. Hon hade ingenstans att ta vägen. Hon hade inga skor. Inte ens sin plånbok. Hon sprang för livet.

Polisen tackade och sa "vi ringer om vi behöver veta något mer". Jag lämnade en tragedi när jag gick in i mitt hus. Ville göra mer, men kunde inte. Fick inte.

Jag vill inte somna nu. Jag vill aldrig glömma.

Mer ego

Du måste förstå att jag är tacksam. Du måste förstå att jag inte tar det för givet. Livet alltså. För när jag skriver om vad jag gör och vilka jag träffar så är det lika mycket för min egen skull som för dig. Det som i dina ögon ibland tangerar skrytets gräns är för mig ett förvånat konstaterande. Titta här liksom, vem hade kunnat ana? Titta vad jag gjorde, konstigt va? Och sådär håller det på.

Jag är förvånad över min omgivning och så har det alltid varit. Jag har jobbat stenhårt så länge jag kan minnas för att inte bli ensam och övergiven. Att inte känna mig isolerad och bortglömd, eller utstött i periferin. En del av det arbetet går ut på att dokumentera allt jag är med om så att jag inte ska glömma. Jag måste minnas att jag finns, att jag betyder något för andra än mig själv, om så bara i form av att vara en avlägsen bekant till någon annan.

Långt innan jag visste vad en blogg var,  långt innan jag registrerade mig på mitt första community skapade jag egna sajter där jag presenterade mig själv, men framförallt mina vänner. Jag beskrev vad jag varit med om och vilka jag träffade, precis som jag gör nu, fast utan bloggvärldens enkla funktioner och lättlänkade objekt. Istället var det statiska sidor som innehöll bilder och små anekdoter. Jag ville inte att du skulle tro att jag var betydelselös. Att jag inte fanns för någon annan. Jag ville visa världen och säga: Titta! jag är inte själv.

Jag är byggd till mikrobloggare, skapad till nätverksbyggare och natural born social addict. Men jag har också problem med det där som är extra nära. Det där som är så riktigt att det är både jobbigt och skönt samtidigt.

Det har ett pris förstås. Men det berättar jag om en annan gång. Jag ville bara berätta att min första vecka i Sverige känts som en produkt av det arbete jag beskrivit ovan. Jag förstår inte hur det gick till, men människor vill träffa mig och vara med mig, och jag vill vara med dem. Och det känns bra. Mycket bra. Och det har kostat att komma hit, och jag hoppas att jag får stanna kvar.

Watch me

Det känns som att jag måste hålla mig borta från drogerna nu. Och med droger menar jag sociala sammanhang, mat, alkohol, resor, nojor och oordning. Ja du ser, inte helt lätt. Men dessa saker rubbar uppbyggnadsarbetet.

Självklart funkar det inte att undvika alla dessa saker i praktiken. Speciellt inte nu, mitt i sommaren, mitt i staden, mitt i livet. Men jag säger bara hur det känns, inte hur det är, eller blir. Jag måste bli stealth, precis som min klocka på bilden.

Stealth