Månadsarkiv: september 2009

Eat this ”skvallerbytta-bing-bång”-kritikerna från 1995

"Nobody– not Kylie, not Justin, not Mariah– made a more lovable pop
album this decade than Robyn. If you need it to be, her self-released
breakthrough is an indie-as-fuck fairytale: Freed from
proto-Mouseketeer teen-pop servitude and inspired by the Knife, Robyn
experiments across genres, emotes from the heart, and gradually amasses
a netroots fanbase; she sounds even better live than on the album, of
which there are now at least three editions (the original Swedish, the
UK version, and the U.S. one, each released in different years as
people discovered this once-hidden gem). Despite the artist's indie CV,
Robyn is classic pop: of-the-moment beats and endlessly
replayable melodies, "Chappelle's Show" and Shangri-Las, Missy Elliott
and Madonna, Snoop Dogg and Prince, relatable feelings expressed
clearly and distinctively and you can dance to 'em, available at a
retailer near you via Universal. For a citizen under supposed
socialism, Robyn sure kicks Wall Street's ass at 00s global capitalism.
Then again, Lou Dobbs hasn't seen her birth certificate yet, either. –Marc Hogan"

Pitchfork Topp 200 Albums of the 2000s, plats 68.

Robyn

According to plan

Ännu en dag av utbildning på regementet. Nu börjar det dra ihop sig. Inte så många veckor kvar innan vi åker och det är först nu som jag börjar få grepp om vem, vad, hur och vilka. Sammanhanget liksom. Det känns bättre och bättre.

Samtidigt saknar jag mitt gamla liv. Och det var precis det som var meningen. 

Skjutövning

Paparazzi

Har du sökt mig? Har du velat komma nära? Har du undrat vem jag är?

Jag är ofta svårtillgänglig och svarar snabbast på en boll som redan är i luften. Ad hoc planning är mitt mellannamn och för att tränga igenom bruset kan det krävas både ett och två försök.

Resultatet blir att mina ögon bara orkar titta åt det håll där röster hörs, där någon gestikulerar vilt eller kommer med inbjudande förslag. De röstsvaga förlorar mitt fokus. Jag är ledsen för det. Uppriktigt orolig.

Jag tänker att det en dag slutar brusa. Att jag gör upptäckten att ingen vill ha mina ögon längre. Att ingen bryr sig om min blick. Och då är det för sent. Då är allt förlorat. Jag är ledsen för det. Uppriktigt orolig.

Jag vill söka efter dig och komma dig nära. Jag undrar vem du är. 

Jag vill skicka lätta passningar med planerade aktiviteter.

Det är ju det jag vill.

Total recall

Jag tänker på det där med att vara ung och dum. Hur människor kan skrocka betänksamt och berätta anekdoter från en fyllefest i fjortonårsåldern eller det stora felsteget som nittonåring. Och samtidigt förväntas vi skilja på då och nu. Du kan ha varit hur klantig och elak som helst för tio år sedan, men nu är nu och synderna är förlåtna. Glöm och gå vidare. Vuxen och klar. Färsk och skön.

Men jag kan inte svälja ner den där grejen. För jag var ju samma person då och nu. Jag känner mig likadan på insidan, om än med några extra portioner självkänsla, distans och mognad. Jag är samma trots att jag är äldre. Jag kan inte ta avstånd från det jag gjort och det jag gör. Inte hålla isär. Bara förklara. Det vi gjorde förr är viktigt för det vi gör nu.

Betyder det att jag dömer dig för gamla misstag? Ja, antagligen. Men allt hänger på förklaringen.

Jag i depån

Lista

Som du märker är det inte som förr här på kajen. Det tuffar på förvisso, men nån vidare glöd är det inte. Min tillvaro dränerar mig på textbaserade uttryck tror jag. Under helgerna brukar jag få igång hjärnan lite smått men då är det annat att stå i.

För att inte göra det här till ännu ett av tusentals "sorry att jag inte bloggar mer"-inlägg så tänkte jag istället gå över till att göra en lista.

Debattämnen jag bara ser passera i periferin och känner att jag inte har koll på:

1. Anna Anka
2. Valfritt litteraturbråk

Räkna inte med mig

Det är nog nyttigt för mig att känna utanförskapet komma smygande igen. Människor räknar ut mig. Jag är ju här men ändå inte här. Jag är på väg bort, inte att lita på, inte aktuell. Det är nyttigt som sagt. Ett tag fick jag känna på epicentrum. Känna hur det blåste överallt utom där jag stod, stadig och verksam. Stabil och produktiv.

Men det är inte ett socialt utanförskap. O nej. Mobilen går varm. På nätet räcks händer ut. Jag träffar de jag vill och de som vill träffa mig. Det jag syftar på är en glidning i yrkesrollen. Framtiden är osäker, nutiden också. I mina ögon blir det väntläge tills pusselbitarna hamnat rätt igen, någon gång nästa år. Kanske smittar det av sig. För det är tydligt numera. I mina kretsar alltså. Du kan inte räkna med mig, på mig, av mig. Du vet inte var du har mig. Kanske är det bäst så. Innan jag vet var jag ska vara. Och vem du är.

Musikminnen

Ibland saknar jag att spela soultambourine. För att inte tala om congas. Släng in lite shaker också så är percussionsektionen tillräcklig för att leverera. Jag slutade på topp. En av mina sista spelningar var ju på Fasching. Det är svårt att hitta ett sammanhang som funkar. Alla inblandade ska ha ungefär samma ambitioner, vara villiga att avsätta lika mycket tid. Eftersom jag är en lat musiker så vill jag repa så lite som möjligt och spela gig så ofta som möjligt. Svår kombo.

När det begav sig:

Mums!