Månadsarkiv: juni 2010

Robyn Keys

Try sleeping with a broken heart med Alicia Keys är en låt som jag alltid kommer förknippa med en kolsvart militärcamp i Afghanistan. Den var i lurarna många gånger, många kvällar.

Och så går Robyn och gör en cover på den. Till råga på allt med Povel bakom trummorna, som vad jag förstår är med i den fasta ensemblen kring Robyn nuförtiden. När jag hörde honom första gången pluggade jag i Halmstad. Det var tre tusen år sedan.

Sweet.

Tack för tipset Joakim.

Summering schmumering

Jag har under en längre tid gått och funderat på ett inlägg som jag vill skriva på min andra blogg. Det ska summera och sammanfatta erfarenheten av att ha varit i Afghanistan i ett halvår och i Försvarsmaktens organisation i nio månader. Det ska både täcka in aspekter som har med "systemet" att göra men även beröra de personliga erfarenheterna jag fått. Jag skulle gärna vilja beskriva hur det påverkat mina tankar också. Ja, ganska mycket grejer i ett och samma inlägg helt enkelt. Kanske därför det inte riktigt blir av heller. Jag går som vanligt och tassar kring ämnet mentalt innan jag kan få det ur mig.

En insikt som dock slår mig är den värderingsglidning som skett när det handlar om hur jag värderar mig själv.

Jag är okej.

Midsommarhistorien upprepar sig

Åtta personer på min balkong på en öde men solig och fin kaj. Vid skrivbordet på Greentech Media. På en gård utanför Ljungby med hundra smålänningar. Jag har firat midsommar på olika sätt genom åren. Som vanligt är det ett jäkla liv precis innan om var och hur och när och med vem. Varför är också en intressant fråga.

I år blev det likadant, med den skillnaden att jag glömt bort midsommar helt. Jag var i Afghanistan och sedan USA och sen kom jag hem och då var det tydligen dags att fira. Så nu blir det som vanligt en massa trix. För det går ju inte för sig att bara låta det passera som en vanlig helg. Nejdå. Här finns anmälningsplikt och resultaträkning.

Jag och Joakim vill upp och ut imorgon kväll. Vad ska du själv göra? Huvudstaden blir scenen i år. Ses vi där?

Midsommar 2008:

Midsommarlunch på balkongen

Bokstavsbarn

Jag kommer hem och jag kämpar hårt för att inte vara social. Att inte styra upp någon form av möte med en vän eller öppna upp ett chattfönster. Det går inte så bra. Men jag inbillar mig att jag måste dämpa mig lite.

Jag är trött och lägger mig i sängen. Tänker på alla de gånger jag låg på den 70 cm breda skumgummimadrassen i containern i Afghanistan och på hur jag ofta längtade över att göra det just det, ligga overksam i min egen säng. Men det går inte så bra. Jag måste upp, måste aktivera mig, måste göra något.

Det blir konsumtion och transpiration. Människans universallösning på funderingar om livets tillstånd. Det eller en fulltecknad kalender med sociala möten.

Jag har det så bra att det inte riktigt går att uthärda. Kanske är det därför rastlösheten rider mig.

"Jag vill hitta något svårt som jag kan öva. Jag vill drabbas av sorg som jag kan döva."

Precis som förut.

Post war mode

Läser du fortfarande? Spelar det någon roll?

Det var länge sedan Kajen var angelägen sina läsare, och på senare tid är den knappt angelägen mig själv heller. Något måste göras. Förhoppningen är att återkomsten till moderskeppet ska bidra till att bloggströmmen slås på och det växelspel som kallas bloggande kan ta fart igen. För så här kan vi inte ha det.

Det är dags att växla upp.

Jag i depån

Back in time

Tillbaka i North Beach. Allt är precis som vanligt. Jag och Miriam besöker våra gamla hemmakvarter kring Washington Square. Igår träffade jag Jordan igen, du vet.

Och det känns som att inget har hänt, som att allt är som vanligt, som att tiden stått stilla. San Francisco är som vanligt. Stockholm är som vanligt. Vet inte om jag själv har förändrats. Kanske spelar det ingen roll. Kanske betyder det allt.

Jeff, Jordan and Jeff

Rocelyne, Jordan and Lyssette

View from my hotel room

Miriam at Tony's Pizza

Vi har redan sagt hejdå tar kommunikationslandskapet på allvar


Vi-har-redan-sagt-hejda Daniel Åberg har skrivit en bok om min hjärna (eller hans egen, svårt att säga). Den heter Vi har redan sagt hejdå. Jag sträckläste den mellan Stockholm och Chicago i söndags och redan någonstans över Oslo förstod jag vart jag var på väg.

Det är en mörk bladvändare som trots huvudpersonens ältande och interna diskussioner med sig själv lyckas driva berättelsen framåt. Och med framåt menar jag bakåt, i alla fall sett till vad jag upplever som berättelsens huvudtema – rädslan för att binda sig, känna riktiga känslor eller kanske jobbigast av allt, vara vuxen.

Eftersom jag känner författaren Daniel och några till i hans närmaste krets (bland annat hans fru och en av hans bästa kompisar) försökte jag förstås tolka in detaljer från verkliga livet i den fiktiva berättelsen. Jag hittar ett gäng, men de är tillräckligt vaga för att jag ändå inte ska kunna placera in hela personer i storyn. Kanske är det för att jag känner Daniel för dåligt, eller så är det för att berättelsens karaktärer helt enkelt är remixar och inte kopior på existerande människor. Lika bra så.

Vi har redan sagt hejdå får mig att må dåligt. Den får mig att inte tycka om mig själv och den får mig att tappa hoppet en smula. Därmed inte sagt att det är en dålig bok. Tvärtom. It's me, not you. Sällan har jag läst så perfekt avvägd och balanserad skriftlig dialog. De mail som skickas mellan några av personerna kunde vara tagna direkt från min inbox och de beskrivningar av sms-beteende, avvägningar och "strategier" i den mänskliga kommunikationen känns extremt realistiska, för att inte säga autentiska. Av tradition tycker jag även om böcker som utspelar sig i Stockholmsmiljö med många hänvisningar till platser jag känner till.

Jag gillar Vi har redan sagt hejdå för att den inte duckar för vårt kommunikationslandskap. Att den inte bortser från vardagsdominerande inslag som Facebook, sms och bloggar utan istället gör dessa till en bärande del i berättelsen. Precis som de ofta kan vara i verkligheten.

Jag känner mig som sagt väldigt lik huvudpersonen Filip i mycket, även om det extrema seriedejtandet han ägnar sig åt i boken känns lite främmande. Jag önskar jag kunde säga att jag inte tänkte som honom och jag önskar jag kunde säga att det ordnar sig. Men det kan jag inte.

Vi har redan sagt hejdå är en bok jag önskar att jag själv hade skrivit, men jag hade gärna sluppit erfarenheterna och orsakerna till att jag känner så.

Köp den. Läs den. Deppa lite. Gör något.