boxning träning gym

Min relation till träning

Tjur Ruset Fredrik Wass

Jag minns att jag för ganska längesen diskuterade träning med Caroline, och mitt under samtalet drog jag en slutsats jag inte var beredd på. Jag är en sån som tränar.

Under i princip hela mitt liv har jag varit missnöjd med hur jag ser ut. Jag har hela tiden placerat mig mentalt bland de som är i dålig form. Jag har helt enkelt definierat mig som en lat, överviktig och osund person. En som väljer soffan före promenaden, datorn före cykelturen. Så långt ifrån ”sportkillarna” i högstadiet man kan komma. Ännu längre från långdistanslöparna i mediebranschen (ALLA springer nuförtiden). Jag har varit musikern, relationsprataren, skribenten, bloggaren. Men inte den som tränar.

Men jag tränar.

Jag väger enligt alla rimliga beräkningar 20kg för mycket, men kan springa 2 mil utan att stanna.

Stockholms kvartsmarathon

Genom åren har jag tränat hockey, volleyboll, boxning, spinning, löpning, styrketräning, innebandy, tennis och badminton. Bland annat. Under ”dåliga perioder” tränar jag 1-2 gånger i veckan. Under bra perioder blir det 3-4 gånger.

Boxning träning

Jag tränar för att äta. Och jag tränar för att begränsa mig. Jag tränar också för att tankarna inte ska trilla ner alltför djupt i det svarta. Boxning fungerar bäst när det handlar om att tränga ut tillvaron till ett mikroskopiskt flimmer långt bak i huvudet, och fokusera på här och nu, vinna eller förlora.  boxning träning gym

Min relation till träning varierar konstant, men avslutas aldrig. Goda och onda cirklar kommer och går, och jag njuter när jag fått igång rutinerna ordentligt. På samma sätt mår jag dåligt när jag inte kommer iväg och prioriterar bort det. Men träningen är alltid kvar, den är min livlina.

Morgonjogg vid vattnet i San Francisco. Foto: Miriam Olsson Jeffery
Morgonjogg vid vattnet i San Francisco. Foto: Miriam Olsson Jeffery

Även om jag ofta är missnöjd med min kropp är jag nöjd med hur den svarar. Den sviker mig nästan aldrig. Jag är van vid att inte ha ont. Jag känner mig aldrig stel i rygg eller axlar. Ibland har jag ont i knäna efter volleybollträningarna, men det är överkomligt, och relaterat till de där 20 kilona.

basket träning

Sammantaget ställer min kropp alltid upp för mig. Jag räknar med att den ska vara stark och lång och att jag ska kunna lyfta tunga saker när det behövs. Kroppen ska även kunna förflytta mig dit jag vill och jag skulle bli uppriktigt förvånad om jag inte när som helst, vid ett givet tillfälle, bara kan gå utanför dörren och gå några mil utan att bli helt slut.

tennis träning

Jag tänker ibland på hur mitt liv skulle se ut om kroppen började protestera. Som när vi gick på patrull i Afghanistan med ungefär 35 kg utrustning på oss. En normal fotpatrull gick vi kanske 5-7 kilometer. Det kunde ta fyra timmar, inräknat att vi pratade med folk på vägen och stannade upp då och då. Men kroppen sa inte stopp. Det kunde förstås vara jobbigt och varmt och man kände det rejält dagen efter, men ändå. Det gick bra.

afghanistan däck

Jag är en sån som tränar. Men det är inte min identitet.

Vad är du för en? Det vore kul att höra hur du ser på din egen träning, och kropp. Gör den det du vill?

19 reaktioner på ”Min relation till träning

  1. Tack för en bra text. Det är konstigt att sådant om kroppen ändå är så intressant trots att man så gärna vill låta det kvitta.

    Till frågan:
    Jag är en sådan som inte tränar. Under min uppväxt var jag en sådan som sportade (hockey, fotboll, klättring och innebandy) men aldrig för träningens skull, eller ens för intresset, utan mest för att alla andra gjorde det. I senare perioder av mitt liv har jag tränat (styrketräning, badminton, spinning) väldigt mycket, men då har det varit på ren idiotvilja. I min comfort zone tränar jag alls. I länkat blogginlägg skriver jag om läget som det var i januari. Alla löften höll inte, men mest för att jag valde en annan väg. Idag tränar jag lika lite (inget), men utvecklar min kropp i rätt riktning ändå, genom lchf-kost. Att träna igen är nästa steg.

    1. Låter som att även du är en ”periodare” med allt vad det innebär. För mig brukar träningen som sagt inte försvinna helt. Maten däremot. Det är en helt annan sak, där kan vi verkligen prata perioder.

  2. Oj vad jag känner igen mig i det du skriver. 🙂

    Jag tränar ungefär som du, i cykler som går från 1-2 gånger i veckan till 3 eller rentav 4. Springer, fitness boxning av olika slag.

    Mest för att jag känner ”att jag borde”, och för att rensa hjärnan. Och för att kunna äta som jag vill!

    Tror fysisk aktivitet, och att känna att jag har kontroll på min kropp, är viktigt för att jag ska känna mig lugn och avslappnad.

    På senaste tiden har jag dock blivit rätt trött på vissa aspekter av hur min kropp svarar på träning. Ryggslutsont (särskilt efter många hooks på boxningsträningen, tror det har med höftrörelser att göra) är inte ovanligt, och överhettning (kan det vara LCHF-kosten?) när träningsstudion är taskigt ventilerad är ett läskigt beteende som fått mig att ge upp ett träningspass i förtid flera gånger senaste året.

    Det är inget kul. Känns svagt, och som att bli sviken. Min kropp är ju min äldsta vän, vi ska hålla ihop. Så just nu är det lite ömsesidigt givande och tagande, känns det som. Jag ger min kropp stryk, och den ger igen i form av ordervägran då och då. 😉

    1. Det låter ju som att du håller ångan uppe, i dubbel bemärkelse. Jag har alltid undrat hur det skulle kännas att vara helt fit. Att vara extremt vältränad en gång i sitt liv. Jag har varit nära några gånger, men aldrig så jag känt att jag förändrat min fysik totalt liksom.

      1. Den drömmen när jag med. Känns dessutom som att det är nu eller aldrig liksom.

        2011 vill jag göra två saker:

        1) lära mig programmera ”på riktigt”

        2) bli mer vältränad än jag någonsin varit

        Det jobbiga är inte att göra det, det svåra är omprioriteringen har jag kommit fram till. Timmarna jag idag lägger varje vecka på att läsa RSS, content curation / sharing, blogga, experimentera med nya tjänster… All den tiden måste kapas för att uppnå de andra två sakerna.

  3. Ett vanligt missförstånd är att det är skadligare att vara överviktig, än smal och stillasittande. Det är det inte. Det är betydligt skadligare för kroppen (och hjärnan) att vara smal och orörlig än stor och rörlig.
    Jag är övertygad om att din kontinuitet är bättre än alla slimmade periodare.

    Jag väger inte 20 kilo för mycket – men min kropp strejkar ändå heeela tiden, och jag gissar att min hjärna inte producerar alls tillräckligt med endorfiner.
    Jag tror det är vanligt, som du säger att önska att man var helt fit, men livsstilen det kräver verkar direkt motbjudande i mina ögon. Jag är hellre lite större och lite mer rörlig.

    Bra inlägg Fredrik! Nya sajten ftw.

  4. Hej,

    Väldigt bra skrivet. Jag har också tänkt på det där eftersom det är otroligt många på mitt jobb som tränar på samma gym så pratar vi mycket träning. Jag har sett mig som periodare. Men sanningen är den att jag har tränat regelbundet, mer eller mindre, i flera år. Skön känsla att komma på det!

    Jag är alltid överviktig (mer än 20 kg) och har som någon slags ambition, mer eller mindre, att gå ner i vikt men jag vill samtidigt behålla min styrka. För mig är det viktigt att vara stark och lättare att bli än att få riktigt bra kondition (jag är ingen springare) och bli smal, så då har jag i alla fall lyckats med nått :-).

    Dessutom tycker jag det är kul att träna och mitt gym har ständigt nya saker på G om ger bra variation.

    Hälsn Susanna

    1. Det låter ju som att du hittat en träningsform som fungerar i alla fall. Det brukar vara det första jag säger till folk som tröttnat. Man måste hitta sin grej liksom. Annars blir allt tråkigt.

  5. Jag är en sådan som vill träna men inte gör det.
    En smal och osund person. En svag person. Både i kroppen och gällande fysisk jävlaranamma.

    Jag är lat när det gäller ansträngning. Jag vill att det fysiska ska vara behagligt och en njutning. Det vill säga promenader. Man rör på sig i skön takt och kan se sig omkring och upptäcka nya saker varje gång. Även på samma gata man gått 100 gånger förr.

    Men nu vill jag ha förändring. Jag känner mig taggad och längtar tillbaka till för fem år sen. Jäklar vad stark jag var! Som en liten minioxe. Rundare – men starkare. Dit vill jag nu igen. Kanske skaffar jag kortet på lördag?

    1. Jag är lite tvärtom. Om det inte är en riktig pulshöjare med svett och muskelarbete så är det inte träning på riktigt för mig. Däremot kan jag ändå gå långpromenader eller jogga i maklig takt. Men jag räknar det som ”underhållsträning”, inte riktigt träning. 🙂

      Antar att allt handlar om vanor. Om du tycker det är jobbigt att ta ut dig hårt så kanske du får ta det i etapper. För endorfinkänslan efter hård träning är ju något väldigt speciellt.

  6. Jag är en sådan som tränar.

    Lite på grund av modersmjölken, som man säger, med en mamma som bokstavligen låg på mig och gjorde ryggresningar i åttonde månaden. Men mest på grund av mig själv – samt att jag aldrig lärde mig spela gitarr =)

    Jag är en sådan som tränar så att det är min identitet. ”Friskvårds-Malin” och Instruktören. En av inventarierna på gymmet som kunderna efterlyser ifall jag saknas en kväll.

    Och jag älskar det. Varje andetag, varje laktatkänning och varje utfall.
    Det får mig att må bra. I Sjopp och Kräl.

    1. Jag har länge önskat att jag hade den inställning du har. Men en sak jag undrar är, vad händer när/om du inte kan träna på grund av skada till exempel? Vad händer med din självbild om du tvingas vara ”en som inte tränar”?

      1. Jag har också funderat på den delen. Och jag har inget riktigt svar. De gånger jag haft träningsförbud har varit bland mina mörkare dagar. Ifall det pågått under längre tid.

        Vissa veckor har det bara varit nyttigt, att inte kunna komma loss till gymmet eller de där tidiga löpintervallerna. För att jag hinner längta. Mer än den längtan jag känner varje morgon när jag vaknar och vet att jag än en gång får ställa mig inför mina deltagare och ge ALLT under en timme.

        Helt allvarligt tror jag att jag skulle träna ändå – även om jag blev riktigt skadad. Bryter jag benet kan jag träna min bålstabilitet. Skadar jag ryggen kan jag fortfarande tävla med rullstolen. Och blir jag liggande som en grönsak på rygg med enda motoriska funktion kring ögonen så skulle jag nog lyckas få träningsvärk i ögonlocket.

        Steget efter det har jag inte riktigt funderat på. Då får du nog bara skjuta mig.

Kommentarer inaktiverade.