Månadsarkiv: januari 2011

Problematiskt

Har det med åldern att göra att jag oroar mig för saker som jag egentligen inte kan påverka? Jag kan komma på mig själv med att gå runt och tänka på hur det ska gå för Kissie. Och så kan jag tänka på stora globala problem och vad som händer i världen. Tänka allvarligt på extremt komplexa konflikter och hur de ska lösas. Vad händer när regimer störtas, västvärlden blir på dekis, pensionspengarna tar slut, solen blir varmare, vintrarna kallare, fåglar trillar ner från himlen och skräphögar samlas i havet. Det är litet och stort, krig och miljö, individer och hela länder. För att inte tala om musikbranschen och mediebranschen och internetbranschen och alla andra branscher som försvagas eller förbättras, blomstrar eller försvinner.

Jag inser att mina tankar ofta landar i såna där svåra och ständigt pågående debatter och problem. Ibland föreställer jag mig ett liv bortanför medierapporteringen och blogginläggen. Nån slags medial detox, en oerhört skrämmande tanke.

Hur gör du? Engagerar du dig i alla frågor? Följer du nyheterna hela tiden och tänker du på vad folk egentligen gör och hur de mår och hur de inte mår och varför?

It’s complicated.

Tankar om förråd

Found my never used snare drum

Att städa sitt källarförråd tillhör antingen topp tio av jordens tråkigaste sysselsättningar. Bara tanken på det gör mig lamslagen i veckor. Men det rostfria stålet i lägenheten pockar på uppmärksamhet, vill ha plats, vill visa upp sig. Och för att jag skulle kunna ge stålet vad stålet vill ha var jag tvungen att röja lite i källarförrådet. Helt enkelt göra lite mer plats för det som stålet ska ersätta.

Och direkt vid beslutet om att faktiskt gå ner till förrådet uppstår ett nytt problem. Ska det röjas på riktigt eller kommer jag undan med en packa-lite-hårdare-och-pressa-så-går-det-in-lite-mer-manöver? Jag tror det blev ett mellanting. Jag valde att dels flytta ut halva förrådsinnehållet för att strukturera om lite. Sedan dumpade jag 2-3 kartonger samt komprimerade ungefär lika många. Helt galet vilka saker jag hade stoppat i vissa lådor. Konstiga mössor, kepsar, skor, trasiga lamparmaturer, tidningar och allmänt menlösa saker tog plats och var i vägen.

Men det fanns en sak, eller rättare sagt ett gäng saker, som jag inte vill slänga. Det är mitt trumset. Det står väl dolt i förrådet, och ikväll lyckades jag packa det lite smartare. Det är inget fint eller dyrt set, men det är mitt och det har ett nostalgiskt värde. Vad som dock inte har ett nostalgiskt värde är den piccolo-virveltrumma jag köpte strax innan jag slutade i mitt senaste band. Den är nämligen helt oanvänd och bara suktar efter att få spelas på. Jag gillar piccolo-virvlar för man kan få det där snärtiga funk-ljudet från dem. Pah! liksom. Blev lite till mig faktiskt. Tog en bild och sen packade jag ner den igen. Snart kanske den får komma fram igen. Helt av en slump råkade jag ha min T-post med trummotiv på mig. Lyckad kombination.

Konstig dag

Idag har jag:

  • Varit på möte på Försvarsmaktens Högkvarter.
  • Låtit en bil backat in i en betongpelare. Obemannad.
  • Köpt rostfritt stål för 8500 kronor.
  • Varit matt och haft ont i halsen hela dagen.
  • Letat efter ovan nämnda bil i säkert 20 minuter (varför ställa en bil i ett parkeringshus på angiven adress när man kan ställa den 300 meter därifrån?).
  • Fått en monster-ryssdockaesque t-shirt av Emilia.
  • Bevittnat alla tänkbara känsloyttringar i samband med installation av en iPhone4 samt medföljande strul med itunes-kontot.
  • Druckit en kopp kaffe för första gången på säkert fem-sex år (jag var trött och ville se om det hjälpte, märkte inte så mycket).

Det kostar om man ska ligga på topp.

Läsarfrågor del 9: Johanna Ö

Det är dags att svara på de sista frågorna för den här gången i min lilla läsarfrågestund. Sist ut är Johanna Ö som ställer flera intressanta frågor.

Vad tycker du mest har definierat dig? (händelse, tidsperiod, personer osv) Alltså att bli den du är idag.
Hösten 2004 var extremt viktig. Det var då jag började blogga och det var då resan till att bli den jag varit hela tiden började. Att få jobba med saker jag faktiskt är intresserad av och att få träffa och umgås med människor som delar min passion var ett otroligt lyft. Den stora förändringen var vintern 2006/2007 då jag  sa upp mig från mitt heltidsjobb på advokatbyrån för att frilansa, fick ett pappavikariat på Internetworld och på allvar inledde nån slags journalistkarriär.

Det finns såklart saker i barndomen som format mig otroligt mycket också. Bra saker som alla tusentals spelningar och repetitioner som trummis i orkestrar och band, eller den minst sagt utmanade uppgift det innebär att ta sig igenom svensk grundskola och gymnasium utan att förlora hoppet om mänskligheten.

För mig finns det två perioder i mitt liv. Dels tiden före Stockholmsflytten 2003, och tiden efter. En specifik person som hade enormt stor betydelse för att få mig att tro på mig själv och som i princip fick mig att hitta mitt språk var Anna. Hon fanns med under just den flyttperioden och jag är glad att vi båda, så här 7,5 år senare, verkar ha landat ganska bra i tillvaron, på var sitt håll.

Mitt svar blev flera svar, som vanligt. Men överlag så är det jag gjort de senaste åren en följd av viktiga händelser och beslut som jag tog för 5-10 år sedan. Min slutsats är att det är i 27-årsåldern man definierar sig som vuxen. Fråga Janis Joplin, Kurt Cobain, Jimi Hendrix och Jim Morrison. Alla dog de vid 27 års ålder.

Skulle du hellre ge ut en roman än släppa en skiva?
Ja. Mest för att det känns som en mycket större prestation att skriva en bok jämfört med att skriva ett antal låtar som blir en skiva. Plus att jag delvis medverkat på några inspelningar och liksom känner att jag gjort den grejen, även om det aldrig blev något stort av det.

Vilket är ditt favoritspel när det handlar om TV-spel? (nytt eller gammalt spelar ingen roll)
De flesta jag känner som spelar mycket gillar strategispel och lite mer avancerade grejer. Jag gillar enkla och fartfyllda spel. Till exempel Call of Duty-serien (det var ganska märkligt att spela Call of Duty Modern Warfare när man låg i barracken nere på campen i Afghanistan). Gillar även bil- och flygspel om de inte är för avancerade. Jag vill inte behöva välja tusen olika inställningar och konfigurationer. Jag vill ha snabb spelglädje och slippa tänka. Älskar Guitar Hero av den orsaken. Känns som terapi att dra igenom några låtar. Som jag skrivit om tidigare var Giana Sisters ett av mina favoritspel när jag var liten. Jag spelar aldrig tv-spel i den bemärkelsen att jag aldrig ägt en tv-spelskonsol. Jag kör bara datorbaserade spel, och numera har jag bara Mac, så spelutbudet är begränsat.

Om du inte bodde på Kajen, var i Stockholm skulle du bo då?
Jag har en dröm om att bo på Mariaberget eller vid Mosebacke Torg. Båda drömmarna är nog mer romantiska än realistiska. Skulle jag bo längre från stan skulle jag nog ta i rejält och komma en bra bit utanför förorterna i nåt hus på ”landet”, kanske 30 minuter med bil utanför stan. Sen har jag ju en dröm som handlar om att bo i ett stort hus med separata hushåll, men med folk man känner. Det kan vara vänner och bekanta, familjer eller singlar.

Barn?
För inte så länge sedan skulle svaret blivit hell no! Idag blir svaret något mer nyanserat, framförallt eftersom jag har fått en mer nyanserad bild av föräldraskap, både i min omgivning men också i diskussioner med andra. Många har sagt till mig att jag kommer att veta om jag vill, när jag vill, och att det inte är något som man måste grubbla på. Och kanske är det så. Det känns så nu i alla fall. Och det känns bra.

Sunfleet är den gyllene medelvägen

Premiärtur med bil från Sunfleet

När jag bodde i Halmstad för 75 år sedan hade jag bil. Jag hade tre olika bilar på fem år. En Toyota, en Audi och en Mitsubishi. Trots att avstånden var betydligt mindre än i Stockholm så kändes det motiverat att ha bil. Man storhandlade, man åkte till Göteborg och Helsingborg och man hade helt enkelt lyxen av att kunna köra dit man ville.

Jag sålde bilen strax innan jag flyttade till Stockholm. Nu har jag bott här i snart åtta år och väldigt sällan har jag känt att jag saknat bilägandet. Att ha bil i Stockholm är framförallt dyrt, men blir också överflödigt då kollektivtrafiken är så sjukt bra och går jämt (obs, ej ironi, jag tycker verkligen det).

Under hösten började jag dock känna ett bilsug igen. Kanske på grund av ett distanförhållande och kanske beroende på nån slags vag föreställning om allt jag skulle göra, bara jag hade bil. De gånger jag verkligen behövt bil har jag hyrt, och det har fungerat väldigt bra. Det har känts dyrt, men jag har ändå försökt tänka på hur mycket pengar jag sparar på att inte äga bil, utan bara hyra den.

Men så fick jag tips från Jonas och Alicia om Sunfleet, den Volvo- och Herz-ägda bilpoolen som liksom inte är en bilpool, men heller inte en hyrbilsfirma. Bilpoolen som bara har miljöbilar, som har en snygg och smart sajt och en ännu smartare teknisk lösning inuti bilarna. En låg fast månadskostnad på 100 kronor och sedan betalar du bara för de mil du kör samt en bokningsavgift på 22 kronor. Ja, oftast behöver du inte ens tanka upp bilen när du lämnar den, bara den har minst halvtank. Och behöver du tanka gör du det på Sunfleets bensinkort som finns inuti bilen. Du faktureras en gång i månaden för hur mycket du använt bilarna och hur mycket du kört. Jag beräknar att kostnaden är ungefär hälften eller två tredjedelar mot vad det skulle kosta att hyra, med fördelen att du kan boka ner på halvtimmen när. Inga onödiga dygnshyror med andra ord, utan ett unikt pris om du så bara vill åka till IKEA i två timmar.

Och. Sunfleet finns i många svenska städer, vilket gör att jag kan boka och plocka ut bilar i Stockholm, Malmö, Göteborg och på många fler ställen. Jag som bor på Liljeholmskajen kan också glädjas åt att ha en Sunfleet-dropspot bara några hundra meter bort. Det finns flera olika upphämtningsplatser i Stockholm. Fyra stycken på Södermalm till exempel.

I helgen provade jag konceptet för första gången, dessutom på bortaplan, i Malmö. Det gick strålande. Man bokar på nätet, hämtar upp bilen (den här gången en Volvo C30 som går på etanol) i det parkeringshus eller annan plats som är angiven, öppnar bilen med ett smartcard eller via sms (!) för att sedan logga in i en handdosa och plocka ut bilnyckeln. Sedan är det bara att köra som en vanlig bil och tanka om det behövs. När man är klar ställer man tillbaka bilen och ”loggar ut”. Klart.

Alltid moderna bilar, alltid miljöbilar och aldrig några kostnader för service, skatt, reservdelar eller försäkring.

Jag är så imponerad av hela konceptet (men framförallt prisnivåerna) så jag var tvungen att skriva av mig lite. Sorry om inlägget blev lite långt. Och nej, jag får inte betalt för att skriva det här.

Vi lånade en Volvo C30 från bilpoolen Sunfleet
Vi bokade en Volvo C30 och drog till Ikea en sväng.


Läsarfrågor del 8: Andreas E

Favorit volley-bild
Beachvolley i Älvkarleby

Andreas E har bara en fråga, men i ett ämne som är ett av mina mest signifikanta.

Hur lång är du, exakt? Fulla två?
Jag är exakt 2 meter, eller eventuellt 199 cm beroende på dagsform. Min längd är ett speciellt kapitel. När jag var liten hatade jag att vara lång. Jag höll jämna steg med omgivningen fram till 7-8 års ålder. Sedan minns jag det som att det drog iväg. Jag var 193 någon gång i mitten av högstadiet, och var antagligen sådär okontrollerad och stolpig som man kan bli när man växer snabbt och inte riktigt hänger med i kroppskontrollen. Jag minns att karateträningen nog hjälpte till att stabilisera förhållandet mellan liv och rörelse så att säga.

I hela mitt liv har jag fått höra att det måste vara bra att vara så lång, för det tycker ju många är snyggt. Själv har jag mest upplevt nackdelar. Visst, jag kan också tycka att man har en del fördelar om man är lite längre, men det gäller lika mycket någon som är 190 cm som mig som är 200 cm. De sista tio centimetrarna försvårar bara. Vi pratar om helvetesupplevelser i turistklass på 12 timmar långa flygningar. Vi pratar om att i princip inte kunna sitta ned i bussar (tåg går dock bra, de är större), och om att behöva klämma sig in bakom ratten i diverse olika fordon. Vi pratar också om det svåra i att hitta kläder, framförallt byxor, som överhuvudtaget passar (man får vara lång och smal, eller kort och tjock, men inte lång och bred).

Ofta blir jag nedstämd när jag försöker handla kläder, vilket är tråkigt. För egentligen tror jag att jag skulle vilja bry mig mer om mode och vad jag har på mig. Men det är svårt att göra med en kropp som behöver specialstorlekar. Det är inte direkt high fashion att gå till Nisses Herrmode och köpa ett par Melka-jeans i storlek C158. Även om just de byxorna är några av mina favoriter.

Med åren har jag förstås accepterat min längd på ett annat sätt än när jag var yngre. Jag tänker inte på det HELA tiden som när man var ett nojigt litet monster i tonåren. Men det är fortfarande väldigt fascinerande med en omgivning som hela tiden tar sig friheten att påpeka det faktum att jag är lång för mig. Det är ofta helt främmande människor som kommenterar mitt utseende, eller så är det bekanta som jag kanske bara träffat någon gång förut som liksom glömt att jag är lång. Någonstans handlar det väl om att bli objektifierad i sin roll, precis som att en kvinna kan få kommentarer för sitt utseende, oavsett om hon önskar att få höra dem eller inte.

Men som jag skrivit tidigare så är jag van vid att min kropp svarar och att den gör som jag vill. Jag inser dock att jag ibland utsätter den för stor belastning. Jag är inget benrangel direkt, och för en joggingtur med mig krävs ett litet kraftverk.

Relaterat: Min relation till träning

Läsarfrågor del 7: Manne

Mästerkocken Manne ställer tre frågor om mat.

Hur ofta lagar du mat hemma (pasta rosso räknas inte!)?
Inte jätteofta. Och jag har blivit sämre med åren. Jag minns hur jag brukade göra värsta långkoken och grytor och sånt när jag pluggade. Vet inte om det var ekonomin eller det faktum att jag hade mer tid över som gjorde det. De senaste åren har jag ätit väldigt mycket restaurangmat, både luncher och middagar, och ibland takeaway av olika sorter. Det jag lagar mest hemma är nog snabblagade grejer som pasta carbonara, hamburgare (my sweet spot) och liknande. Förra veckan körde jag kyckling och rotfrukter i ugnen. Också lättlagat. Jag är inte rädd för att testa när jag är själv, men får extrem prestationsångest om jag ska bjuda på mat, mest för att jag gör det så sällan förstås.

Vad är din favoriträtt att laga själv?
Det får nog bli hamburgare. Med rätt ingredienser blir det hur bra som helst. Knepet är att inte krångla till det, men ändå smyga in lite smågrejer som förhöjer smaken i köttet till exempel.

Vad är den bästa måltid du någonsin blivit serverad hemma hos någon annan? Varför då?
Jag måste säga nyårsfirandet på ön Lådna i Stockholms skärgård 2008/2009. Jocke var mästerkock och visade hur sjukt talangfull han är i köket. Vi åt och drack i tre dagar och varje måltid var fantastisk. Vi hjälptes åt förstås (jag gjorde till exempel lunchburgare en av dagarna), men det var ändå Jocke som briljerade.  Jag blir alltid avis när jag ser honom stöka i köket. Det räcker att han liksom håller i en kastrull så ser man att han vet vad han gör. Det ser liksom proffsigt ut, vad han än gör. Och det smakar gott.

Några bilder från den nyårshelgen:
Bisonburgare

Reker

Mästerkocken Jocke

Cornflakesgratinerad kyckling med rostade rotfrukter och "specialsås"

Raclette är människans bästa vän