Månadsarkiv: oktober 2011

Man blir sladdrig

Lena Anderssons beskrivning av Zlatan och Bildt påminner mycket om min tid och roll i Försvarsmakten.

”I närvaro av en auktoritär person vågar man inte misslyckas och inte tänka. Man börjar betrakta sig med den auktoritäres kritiska blick och blir sladdrig. När man möter dessa personer ser man till att på olika sätt förmedla att man inte kan något, inte vet något och inte är något hot. Man blir inställsam och lismande fast man då avskyr sig själv. Avväpnandet sker automatiskt, gasreceptorerna vet att auktoritära personer inte får överglänsas eller utmanas eftersom de inte mår bra då. Om den auktoritäre presterar sämre än andra framställer de andra det som ett misstag. Man hade bara tur, man hade aldrig klarat det utan dennes stöd.

De auktoritära har tidigt lärt sig att inte visa osäkerhet. När de är rädda går de på attack, utsöndrar ännu mer auktoritär gas tills omgivningen retirerar. Prestige och förödmjukelse är fästpunkterna de orienterar efter. De pladdrar aldrig, utan skapar tystnaden som får andra att pladdra. De räddar inte andra ur obekväma situationer men vet hur man försätter dem där.”

En svulst på samhällskroppen

Hipstertown (Williamsburg)

Jag vet att det är för sent, men ändå hade jag bara börjat. Besvikelsen i det. Det fanns en ny stig som vi gick, en väg jag aldrig sett förut. Jag trodde den var lösningen på det mesta, men även en stig har begränsningar, och jag har gränser. Och den upptrampade gången slutade tvärt utan ett fotspår. Den hängde i luften med bara fragment kvar av det där starka och sprakande och speciella och fina. Sorgen tog överhand. Besvikelsen kom. Uppgivenheten blev norm. Nu finns bara en lätt frustration och känsla av tomhet. Det är som det ska vara antar jag. Det är som jag. Tillbaka i känslolivets utanförskap, samhällets icke-norm. Kampen om att hitta ett värde i det. Att hitta värde i det alternativa, försöka hålla fanan högt och ignorera snacket bakom ryggen. Det kan gå. Det måste gå.
</svulstigt>