Månadsarkiv: december 2011

Nystofilism

Hipsterkritik 2012 stylee. Nystofilism, courtesy of Elin Alvemark:

”Nystofilerna själva anser sig vara harmlösa, (anser sig vara könlösa?). Både socialt och kulturellt. Antagandet om harmlösheten är ett allvarligt misstag eftersom de flesta av dem sitter på bästa sändningstid i Sveriges Radio. Alternativt någon annan av Sveriges masskommunikatörer medialt. Min tes lyder: subkulturella element dominerar mainstream media och det är inte okej. Det är ett misstag som rubbar ordningen och skapar dissharmoni och förstärker över och underordning. Den klassiska blindheten överheten har inför sin egen särart och hur de tvingar sina egna ideal på andra upprepas gång på gång där nystofilisterna är verksama i massmedia.”

Läs hela.

 

Inget nytt under solen

”Julen är matmissbrukarens mardröm. Oavsett överätare eller anorektiker blir decembers påtryckande överflöd en ännu mer svårforcerad tillvaro än vanligt. Normalitetens gränser blir både tydligare, men också svårare att passa in i. Äta av allt, men inte överdrivet mycket. Unna sig, men inte tappa kontrollen. Vara livsbejakande hungrig och sötsakspassionerad, men fortsatt smal. Käftsmällen för oss alla kommer i januari. Då byts löpsedlar om bästa julmaten ut mot dieter som funkar och reklamen för lussebullar ersätts med bantningspreparat och gymkort. Ingen njuter sig genom december ostraffat.”

Läs Dietmässig dubbelmoral av Elin Grelsson i Göteborgsposten.

Och även Sockerskatt och fetma av Julia Skott.

Och som vanligt kan det vara fint att ta en titt på Ibland väljer jag fel, men det är okej.

Funny or die

Fler backspegelreflektioner.

Jag är inte rolig längre. Har du någonsin varit det? tänker du. Ja det har jag.

Det fanns en tid när jag inte hade det melodramatiska anslaget. Det fanns perioder när jag inte lät precis som jag låter nu, det vill säga ödesmättad och ambitiöst svårartad.

Frågan är hur jag kommer tillbaka till det. Handlar det om att skriva ofta och kort? Skriva om nya ämnen? Tänka i nya banor?

Eller måste jag helt enkelt åka bort? För när jag tittar tillbaka är det de inlägg jag skriver på resande fot eller i ett annat land som känns lättast att bära.

Som Gymdrama på Montgomery Street:

”Efter att ha jobbat hemifrån hela dagen begav mig som vanligt till gymmet för tisdagspasset med min PT Jordan. Passet är 50 minuter långt. Efter 48 minuter gjorde jag en övning som innehåller ett visst mått av luftfärd. Om du någonsin träffat mig vet du att det är ganska mycket massa som ska förflyttas för att få mig upp i luften. Vi pratar inte om en liten ryska som gör fristående programmet i gymnastik-VM. Nej, en bättre liknelse är Rolf Lassgård, fast utan hår och dirty talk-flås. I alla fall… trött som jag var i slutet av passet så ville jag ju inte flyga en centimeter mer än nödvändigt. Kort sagt så var inte mariginalerna på min sida och jag lyckas fastna på något konstigt sätt. Jag gör som jag alltid brukar göra när jag känner att något går fel: Slappnar av och faller ihop i en hög på golvet för att inte förvärra eventuell skada. Det har funkat några gånger på volleyboll-träningarna när jag känt att jag landat snett efter ett blockeringshopp till exempel. Detta agerande leder dock till att omgivningen tänker ”Shit i helvete, han dör ju här på golvet mitt framför oss! Medic! Medic! Kan nån ringa likbilen”. För att lindra dessa tankar hoppade jag snabbt upp och förvissade mig om att det mesta var intakt (blev inte av med Rolf Lassgård-liknelsen dock).

Vad jag inte såg, kände eller märkte var den utbrytarkoloni som bildats på mitt ena ben. Det såg inte Jordan heller. Däremot blev vi avbrutna i vår viktiga verksamhet av en tränarkollega som undrade lite försynt om jag inte skulle ta lite is på ”det där”. Jag tittar ner och ser något som liknar ett slutet benbrott. Inget öppet sår, men en antydan till att en egen liten civilisation med lagar och regler bildats innanför huden. Fram med ispåsen således. Tio minuter senare gick svullnaden ner och Jordan såg lite lättad ut över att inte ha dödat en av sina kunder (som han först trodde). ”I’m fine, I’m fine” fick jag säga upprepade gånger för att lugna den stackars skärrade 24-åringen. Sedan gick jag hem och allt var som vanligt igen.

Nya friska tag på torsdag. Jag tror inte att jag kommer att flyga så mycket då.”

”Jag är inte ensam”

Reprisdags här på bloggen, den 4 maj 2009:

Du vet när man tränat hårt och är så där mjuk och trött i kroppen, men ändå stark och klartänkt. Så känner jag mig nu. Jag sitter och tar en lunch på Lori’s Diner efter träningen och småchattar lite med folk hemifrån (Lori’s har gratis wi-fi). Och hela hjärnan är sådär klar och lugn och fin och hög på sig själv. Och då tänker jag på alla där hemma och alla här. Och sen slår det mig vilka sjukt fantastiska människor jag känner och har förmånen att få både inspireras av och umgås med. Och jag saknar många av dem, även om de ibland dyker upp både i verkliga livet här i SF eller digitalt en söndagmorgon eller en torsdagsnatt.

Och det som också slår mig är hur jag genom att försöka vara den jag vill vara och skriva om den jag vill bli lyckas hitta fram till andra människor. Hur jag mitt i all noja och egocentrism ändå lyckas skapa och bibehålla relationer med människor jag beundrar och känner samhörighet med. Det tål att tänkas på och det tål att uppskattas. Och för mig personligen – det tål att bankas in i huvudet alla de gånger jag tvivlar, grubblar, sluter mig.

Slutsatsen som måste upprepas om och om igen är enkel:

Jag är inte ensam.

Jag och gitarren

Vi har en så konstig relation, jag och gitarren. Jag kan ju inte använda den. Ändå finns den där. Rent konkret finns det två stycken i mitt hem. En elgitarr och en akustisk. Den akustiska har jag plinkat på ganska mycket genom åren. Min kompis jazzgitarristen Johan brukar säga att det ser ut som att jag verkligen kan spela när jag spelar, trots att jag inte vet vad jag gör. Mycket märkligt.

Eftersom jag är trummis och van vid en viss nivå på mitt musicerande så blir jag liksom frustrerad varje gång jag inser att jag inte kan spela gitarr lika bra som trummor (rättare sagt inte överhuvudtaget). Det är nedslående. För inuti mitt huvud KAN jag spela. Och jag vet ju att det bara handlar om att koppla ihop hjärntrådar liksom. Att lära sig spela ett instrument är inget annat än det, hjärngympa in absurdum.

Ibland gör jag ett försök ändå, då kan det låta så här, när jag och Johan kör Bad Bandmachine Shuffle en mörk vinterkväll 2007. Och ja, Johnny Cash spelade också med tummen (utan plektrum)

Bränd

Finns inte så mycket att säga. Ännu en dålig dag i huvudet.  Möjligtvis inte i prestationen. Det är en sån tid nu. Många dåliga dagar på rad.

Jag sluter mig. Blir lättstukad, lättkränkt, lättirriterad, lättskadad. Svårsaknad.

Inga konstigheter egentligen.

God jul.