Månadsarkiv: november 2012

Håll med mig nu

Du måste säga att du också känner så. Att du också tycker att den här hösten fullkomligt överrumplat oss med dess novembermörker, dess hålögda jobbstress och dess kollektiva ensamhet. Jonas Gardell förkunnar att relationer inte ska bygga på kärlek utan på skuld och hållhakar. Mitt bortstötta ego är nästan benäget att hålla med.

Känslan är att det inte är värt det. Att energin, det obesvarade intresset, de brustna förhoppningarna om något, ja att inget av det är värt det. Att hela tiden början om, att tro på något, att inte tro på något. Det värsta är förstås att känslan är trygg och bekant. Inget nytt under solen, men varför kan det inte vara min tur? Det är inte direkt som att jag är nitton år längre. Jag trodde att erfarenhet och ålder leder till bättre kommunikation, bättre relationer, större möjligheter att hamna i synk, att hitta rätt. Ändå verkar det vara tvärtom. Så många murar som byggts upp, och även om mina är raserade så finns det lika många på andra sidan.  Ruinerna är bakom mig vilket känns skönt, men jag lyckas hela tiden hitta nya staket att försöka klättra över, trösklar att snubbla på.

Tyvärr är de fria vägarna inte intressanta. Raksträckorna säger inte så mycket. Det är som att vara en magnet för det som är svårt, eller så skapar jag det helt på egen hand. Ibland händer båda samtidigt, då blir det kaos.

En mästare på att beskriva det enkla på ett tillkrånglat sätt. Det är jag. Det är det här inlägget. Men jag vill bara att någon håller med mig om den här hösten, att någon säger att det känns likadant. Att vi inte är ensamma om det. Det räcker så.

Hundtricket.

Flykten

Mitt liv är ett porträttflöde. Mina relationer och möten är flyktiga nedslag fångade på bilder i min mobil. Bilder att visas upp för andra över en fika, en middag eller en kväll på stan. Så håller jag ihop det. Så länkar jag människorna till varandra. Nästa vecka nya bilder. Nästa år, ny mobil. Sorgen i det stilla andetaget mellan mötena och bildvisningarna, när det som är jag nästan inte finns. När det som är du absolut aldrig existerat.

Längs vattnet finns bara jag, hur många bilder jag än sparat. Under ytan saknar jag det som inte går att fånga i en lins, känslan som blir grumlig i exponeringarnas ljus. Tröttheten inför den insikten. Sorgen i att vilja något jag inte kan, trots allt jag var redo att ge. Det introverta perspektivets förbannelse. Egocentrismens härskare.

Den här hösten bär ett vemod jag knappt kan hantera. Men det gör mig svag på det nyttiga sättet, varm på det viktiga. Tror jag.

Lite sen till #sime idag.

Ofull potential

En bruksskribent som talar för högt och för länge. Som inte riktigt når fram till det unika uttrycket men kompenserar med frekvens och hastighet. Är det så det ska vara? Är det den jag är?

Nej, det måste finnas något annat inom mig. Något måste ut.

Kom vila med mig

Kom vila med mig. Det har sagts så mycket, hänt så mycket. Orken är nästan slut. Inga fler slag mot hjärtat, dramatik i burar, det sövande dunket av sliten empati.

Kom vila med mig. Vill inte dras ner i den jag var, den jag borde vara, den jag aldrig varit. Inga andra tankar, känslor utan rötter, den överanalytiska tolkningen av att inte vara fri.

Kom vila med mig. Sov i höst, vakna frisk. Håll blicken stadigt, se det du saknar, mena varje ord.

Kom vila med mig.

Apokalypsen är här. Nu är det bara jag och hagelgeväret.

Tillbaka till västkusten

Det grävdes i arkiven. Det letades bland bandrullarna. Gamla ratade inspelningar dammades av. Året var 1997 och ut kom albumet ”XX” (20), en samling med tidigare outgivet material från några av världens flitigaste musiker i ett av världens mest turnerande band – Toto. (Bandets medlemmar beräknas ha medverkat på över 1500 album genom åren, till exempel stod de för delar av soundet på Michael Jacksons Thriller-, Bad- och Dangerous-album.)

Toto XX fanns tidigare outgivna låtar inspelade från 1977 och framåt, och den enda låt som fastnade hos den då 20-åriga versionen av mig själv var Goin’ Home. Den sötsliskiga lilla pärlan spelades in 1989 och bär det klassiska westcoast-soundet som du hittar på albumen Fahrenheit och The Seventh One.

Ljudet av den amerikanska västkustrocken från slutet av 1980-talet skulle jag beskriva i termer av soldränkta Los Angeles-vyer i kombination med en nästan överdriven studioteknikerperfektionism. En del kallar det könlöst. Andra kallar det yacht rock (speciellt 20 år senare när genren blev hipstermässig). Vi kallade det livet och våra musikskoleöron sög in varenda detalj.

Goin’ Home skrevs av David Paich, Joseph Williams och Jeff Porcaro.

Medioker

Varför var det ingen som sa något? Varför berättade ni inte att det fanns en annan sanning. Att skolgårdens logik inte var svartvit. Att framgång och utveckling inte kommer av att lära sig regler och lydnad, system och ordentlighet. Hur skulle jag veta?

Det var ingen som berättade att i nästa steg, på en plats långt ifrån högstadiekorridorerna, härskade en annan sorts lagar där det var okej med spontanitet, okej att ha en egen stil, okej att göra sin egen grej. Ni lärde ju oss att en egen stil var allt annat än okej. Hur skulle vi kunna bli något annat än mediokra?

Ni meddelade inte oss det ni redan visste, att vi redan var utmätta. Att livets spelregler redan trätt i kraft sedan många år. Det extraordinära hände någon annanstans, utanför stationsnätet av förutsägbara stopp.

Om jag lärde mig en sak var det att ramarna betyder allt. Framing baby. FRÄJMING.

Ramarna var så trånga hos er.

Sveket.

Kompassen.

Here comes the heat before we meet

Mina favvisar Tegan and Sara har gjort en fantatisk popdänga som både skiljer sig från deras tidigare verk men som också känns som en naturlig fortsättning på låtkatalogen. Closer är omedelbar och snabb. Samtidigt bjuder den på 14 fantastiska sekunder vid 02.06 in i låten som vid lyssning i lurar och på hög volym tar mig med till något annat för en stund.

Texten andas enkelhet. Om Tegan and Sara tidigare varit experter på att fånga de stora ängsliga och brådmogna emokänslorna som hör hemma hos 19-åringar (Nineteen) gör de här en helomvändning och sjunger om att bara gört. Rakt på ba. Men det finns ett vemod i tonläget som räddar upp låten från att bli en orgie i naiva drömmar och istället landar i utrymmet mellan patetik och cynism. Vad tycker du?