Månadsarkiv: november 2012

Håll med mig nu

Du måste säga att du också känner så. Att du också tycker att den här hösten fullkomligt överrumplat oss med dess novembermörker, dess hålögda jobbstress och dess kollektiva ensamhet. Jonas Gardell förkunnar att relationer inte ska bygga på kärlek utan på skuld och hållhakar. Mitt bortstötta ego är nästan benäget att hålla med.

Känslan är att det inte är värt det. Att energin, det obesvarade intresset, de brustna förhoppningarna om något, ja att inget av det är värt det. Att hela tiden början om, att tro på något, att inte tro på något. Det värsta är förstås att känslan är trygg och bekant. Inget nytt under solen, men varför kan det inte vara min tur? Det är inte direkt som att jag är nitton år längre. Jag trodde att erfarenhet och ålder leder till bättre kommunikation, bättre relationer, större möjligheter att hamna i synk, att hitta rätt. Ändå verkar det vara tvärtom. Så många murar som byggts upp, och även om mina är raserade så finns det lika många på andra sidan.  Ruinerna är bakom mig vilket känns skönt, men jag lyckas hela tiden hitta nya staket att försöka klättra över, trösklar att snubbla på.

Tyvärr är de fria vägarna inte intressanta. Raksträckorna säger inte så mycket. Det är som att vara en magnet för det som är svårt, eller så skapar jag det helt på egen hand. Ibland händer båda samtidigt, då blir det kaos.

En mästare på att beskriva det enkla på ett tillkrånglat sätt. Det är jag. Det är det här inlägget. Men jag vill bara att någon håller med mig om den här hösten, att någon säger att det känns likadant. Att vi inte är ensamma om det. Det räcker så.

Hundtricket.

Flykten

Mitt liv är ett porträttflöde. Mina relationer och möten är flyktiga nedslag fångade på bilder i min mobil. Bilder att visas upp för andra över en fika, en middag eller en kväll på stan. Så håller jag ihop det. Så länkar jag människorna till varandra. Nästa vecka nya bilder. Nästa år, ny mobil. Sorgen i det stilla andetaget mellan mötena och bildvisningarna, när det som är jag nästan inte finns. När det som är du absolut aldrig existerat.

Längs vattnet finns bara jag, hur många bilder jag än sparat. Under ytan saknar jag det som inte går att fånga i en lins, känslan som blir grumlig i exponeringarnas ljus. Tröttheten inför den insikten. Sorgen i att vilja något jag inte kan, trots allt jag var redo att ge. Det introverta perspektivets förbannelse. Egocentrismens härskare.

Den här hösten bär ett vemod jag knappt kan hantera. Men det gör mig svag på det nyttiga sättet, varm på det viktiga. Tror jag.

Lite sen till #sime idag.

Ofull potential

En bruksskribent som talar för högt och för länge. Som inte riktigt når fram till det unika uttrycket men kompenserar med frekvens och hastighet. Är det så det ska vara? Är det den jag är?

Nej, det måste finnas något annat inom mig. Något måste ut.

Barnfrihet hetaste frågan på åtta år

Vilket engagemang det blev. Det dök upp hundratals kommentarer både här på bloggen och på Facebook när jag bloggade om mina tankar kring barnfrihet. Ett gäng andra bloggare har också skrivit om sina erfarenheter. Det kanske var väntat att en fråga som relaterar till allmänmänskliga känslor och normer skulle skapa reaktioner, jag vet inte. Men det jag tycker är fascinerande är inte bara antalet kommentarer utan även nivån på dem. Så nyanserat och respektfullt från ”alla läger” och så många kloka tankar. Det blev mitt mest kommenterade inlägg sedan jag började blogga för åtta år sedan.

Jag pratade med Brit Stakston häromkvällen om att det nästan kändes som förr i världen, när bloggarna var knutpunkter och långa diskussioner flödade i kommentarsfälten snarare än i Facebook-trådar eller på Twitter. Och när det gäller samtalstonen är jag både rörd och entusiastisk över att det faktiskt går att ha den här typen av debatter utan att den spårar ur eller går över till attacker av olika slag. Det skulle vara jätteintressant att höra om du som läser det här har någon egen teori om vad det kan bero på?

Bland kommentarerna till inlägget om barnfrihet fanns en mängd olika vittnesmål som spände från den högsta lyckan till en molande sorg. Det var både hjärtskärande men också väldigt fint att läsa. Det förtroende det innebär att vara en ventil för den typen av tankar tar jag inte lätt på. Det känns som att hålla något väldigt ömtåligt i sin hand som man absolut inte vill förstöra.

Jag är säker på att jag kommer att återkomma till ämnet igen längre fram, men innan dess tänkte jag dels rekommendera dig att läsa alla de intressanta kommentarerna till det tidigare inlägget, och dels lyfter jag fram några citat ur de kommentarer som jag tycker stack ut. Obs, att det här alltså bara är en liten del av allt som skrivits.

”Jag har väldigt svårt att förstå de som blir provocerade av andras val än det normen anvisar. Jag tycker att de är en helt ointressant diskussion eller ett ointressant val om folk väljer eller väljer bort barn (vissa har ju trots allt förmånen att faktiskt välja). Det är ju bara bra om folk inte skaffar barn för att man borde. Eller att alla andra gör det. Barn behöver vara välkomma för att klara det tuffa som är livet. Och föräldrar blir bara rustade med tålamod genom att ha längtat. ” – Janet K

”det mest egocentriska är ATT skaffa barn, man vill ju ha den där lilla kopian av en själv, att föra vidare alla jävligheter livet innebär. Och det lustiga är att det hela är helt betydelselöst, men innan man fattar det, är man fast i det lilla ekorrhjulet som bara snurrar på, snurrar på, snurrar på…” – Robban B

”Ibland kan jag bli så arg på de som nu säger ”Vad var det jag sa, du skulle skaffa barn, man skall aldrig säga att man inte vill ha barn, alla vill det så småningom”. Jag vill bara skrika åt den att jag fortfarande inte vill ha barn. Jag trivs inte, jag vill bara vara jag. Har nog med mig själv och ha 2 till att ansvara för önskade jag att jag slapp.” – Mamma B

”Mamma B, jag blir helt tårögd. Det känns som att du är jag och jag är du. Jag har varit på väg att låta mig övertalas. Till och med nu, när jag till sist bröt upp efter över 12 års förhållande just för att jag inte ville ha barn, undrar jag om jag inte bara borde komma över någon slags barnslig tjurighet och bara sälla mig till alla andra. Det du skriver ovan stärker mig lite.” – Cat

”Fredrik: Visst kan dina tankar kännas provocerande, men det är ju för att det inte är lika kul för mig resa nuförtiden :-) Jag tror att de hetsiga reaktionerna på dina åsikter i detta ämne kommer från att alla föräldrar till viss del är avundsjuka på de barnfria.” – Mamma J

”Man skaffar väl inte barn för att få ett bättre liv? Beror väl iofs på hur du definerar ”bättre” men det låter konstigt i mina öron. Barn är massa jobb, oro och uppoffringar (sy egna gympapåsar eller baka fikabröd känns dock inte som en av de svåraste uppoffringarna om jag nu ska våga mig på att gradera dem).” – Steffanie

”Att personer som valt att inte bli föräldrar ifrågasätts av personer som valt att bli föräldrar kan dock härröra från den otroliga egoboost det är att få barn. Den där egoboosten som en del aldrig verkar hämta sig ifrån och som gör att man svämmar över av goda råd och verkligen tror ”att det som är sant för mig måste vara sant för alla andra”. – Steffanie

”Jag har själv i nästan 30 år sagt att jag inte ska ha barn. För mig blir det personligt jobbigt nu när jag till sist har insett att jag ändå vill det. Vågar inte ens berätta för folk för att jag inte orkar med alla ” vad var det jag sa!”-människor.” – Vickan

”Ironiskt nog är det ju just kring frågan om (o)vilja, och även likgiltighet, som diskussionsvågorna går som högst. Inte kring föräldraskapet eller livet med/utan barn. Man kan ju tycka att det borde vara mer provocerande att vara en risig förälder än att inte ha ”barn” som uttalad målsättning.” – Josefine

”Länge och väl kände jag inte att föräldrarollen var något för mig. Alla som blev föräldrar runt om mig förvandlades till några slags mesiga daltande människor som (i mina ögon) tog varje chans som fanns att beklaga sig, att vabba, vara på inskolningar i veckor, gå tidigare från jobbet – bara för att de hade barn. […] Det dröjde lång tid innan jag blev vuxen nog att se framtiden, försöka visualisera hur _jag_ ville ha livet. Och någonstans samtidigt som jag tröttnade på att alltid jobba, alltid festa, leva rätt ytligt bestämde vi oss för barn, min man och jag, och jag blev gravid.” – En annan person

”Jag kan avundas barnfria människor som kan resa, förverkliga sig själva, göra allt det där som jag inte kan. Samtidigt så ville jag ha barn för jag tyckte det saknades något i mitt liv. Jag kunde inte riktigt fylla upp livet själv, det var en dimension till som jag saknade och som nu finns i mitt liv.” – RoseMary

”Hen är vuxen nu och vi gjorde ett bra jobb. Det blev en trygg, glad, modig och vänlig individ som jag tror fick en verktygslåda för livets kommande situationer.
Men den värld och det samhälle hen får leva i nu som vuxen känns oerhört sorgligt och är alltid en oro som kommer att vara livet ut.
Jag trodde att det samhälle jag själv växte upp i var för alltid.
Så var det inte.
Lita på din magkänsla.” – Inte som man tänkt sig

”Har mitt liv förbättrats sedan jag blev förälder? Sett till min personliga frihet? Nej, att vara förälder kan ibland kännas som ett fängelse. Sett till hur jag mår? Ja, jag är en mycket lyckligare och mer harmonisk människa i dag än jag var för tre år sedan, jag trodde att jag visste vad kärlek var redan tidigare, men jag hade verkligen ingen aning om vilka känslor som rymdes inom mig.” – Daniel Åberg

”Jag vet att jag är jättefördomsfull nu, förlåt i förväg, men vad har du tänkt göra istället med all tid? Spela golf på Kanarieöarna och förverkliga dig själv? Det verkar så fattigt på något sätt. Jag tror att även om människor längtar efter frihet så mår vi inte bra av den, de begränsningar du menar att barn medför tänker jag är nyttiga!” – Lisa Magnusson

”Jag tycker dock dina argument för barnfrihet känns lite, om jag får säga det själv, lite futtiga. Att det är trist att umgås med barn, eller att man ska tvingas in någon sorts föräldranorm? Njae, är livet bara en fest som ska skojmaximeras i varje stund? (Jag tror det är lite mer än så). Jag vet många föräldrar som egentligen tycker det är rätt trist att leka, men som någon skrev här uppe, barn skaffar man inte för att det är kul att ”få bli barn själv på nytt”” – Mikael Z.

”I övrigt respekterar jag förstås ditt val och dina synpunkter. Känns dock tråkigt om mitt liv avfärdas som futtigt och mindre värt för att jag inte har barn. Det innebär att hela livet fram till barnanskaffandet bara är en transportsträcka tills det ”riktiga livet börjar”. Nu överdriver jag förstås, men det måste ju gå att hitta en mening med sin tillvaro även utan barn. Det gör jag i alla fall.” – Fredrik Wass (jag själv!) i svaret till Mikael Z.

”Ursprungsposten gjorde mig glad. Att läsa någon som sakligt säger en del av de saker jag tänker. Mamma Bs kommentarer också, att få höra den sidan av saken – för jag har varit SÄKER på att den har funnits, men aldrig hört någon erkänna det. Och sedan kommer en som den just ovan, Lisa Magnusson, och säger just sådana saker om ”man” alltid får höra, och jag tänker att jag inte skall bli arg för, trots allt, to each their own.” – To each their own.

”Jag vet inte hur många barn som har lärt sig att gå och prata hemma hos min familj när deras föräldrar jobbar och lämnar bort dem i omsorg 9-10 timmar om dagen. Jag har en längtan efter barn för att jag vill vara med dem och för att jag vill prioritera dem och umgås med dem. Jag säger inte att det är mer rätt än barn som bara kommer ändå, men vill en inte ha barn så tycker jag faktiskt inte att en ska försöka få några.” – Vitnos

”Vet själv med mig att jag ofta uttrycker mig klumpigt inför mina barnlösa vänner. Att jag pratar om barn som något självuppfyllande osv. Inser att jag nog kan promota det här med att skaffa barn på ett ibland lite osmakligt sätt. Försöker att jobba på det.” – Person

”Som många påpekat är det ett slags kärlek som överrumplar en, och jag upplever att mitt känsloregister breddats väldigt, även utanför familjen. Jag tycker att jag blivit en mer empatisk, förstående, tålmodigare och mindre dömande person och jag har definitivt sett samma utveckling hos andra som blivit föräldrar. Samtidigt får man se upp så att det inte blir en fullständig ”jagupplösning”, föräldrar kan med rätta upplevas som rätt tråkiga när identiteten blir ”förälder” och inte så mycket mer.” – Björn H

”Jag är livrädd för att jag kommer avsky det liv jag väljer. För att jag inte passar som förälder. För tänkt om jag inte blir den där mamman som jag tror att jag vill vara? Jag kanske tröttnar? Jag har fuckat upp ganska många förhållanden till andra människor i mitt liv, varför ska jag lyckas med just ett förhållande till mitt barn? Om jag misslyckas, vad nu misslyckas kan vara. Vad gör jag då?” – Malin

”Att bli föräldrer innebär inte att livet blir bättre eller sämre. Jag tror inte jag kan kategoriera någon i min omgivning som att de har blivit bättre eller sämre genom att skaffa barn. Alla mina vänner, oavsett barn, genomgår en konstant utveckling genom att uppleva livet. Däremot är jag övertygad om att de som har skaffat barn har utvecklats annorlunda än om de inte gjort det, men inte bättre eller sämre.” – Lars G

”Den enda invändningen jag har mot det du säger är att du verkar tro att du inte skulle kunna påverka hur just din familjebildning skulle se ut. Det finns många olika sätt att bilda och leva familj på. Min känsla är att du är så stark och har så mycket integritet att du skulle kunna skapa exakt det familjeliv du vill ha och trivs i.” – Siri Wiklander

”GRATTIS säger jag till personen vars vänner blivit tålmodiga, ödmjuka, lugna och slutat tjafsa om småsaker sedan de fick barn. Föräldrarna jag känner är inbördes väldigt olika, men inte en enda har bytt personlighet ens lite, utan snarare har lugna blivit lugnare, de arroganta mer övertygade om sin förträfflighet och de tjafsiga, småsinta har blivit ännu lite gnälligare. Däremot har ALLA jag känner förändrats både de senaste 5 & 10 åren, med barn och utan.” – Linn

”En god vän, tillika mamma till två, sa detta kloka om föräldraskapets påstådda personlighetsförbättrande. ”Man blir ingen annan av att blir förälder, men man blir mycket mer av det man redan var innan barn.” När jag tittar runt på vänskapskretsen så tycker jag det stämmer väldigt väl.”- Åsa*

Ping: Anna-Maria, VimleAnna, Panorama, Oh Mary Saint Mary, Viola Vamp, Inte utan min åsikt, Johanna Ögren,

 

Kom vila med mig

Kom vila med mig. Det har sagts så mycket, hänt så mycket. Orken är nästan slut. Inga fler slag mot hjärtat, dramatik i burar, det sövande dunket av sliten empati.

Kom vila med mig. Vill inte dras ner i den jag var, den jag borde vara, den jag aldrig varit. Inga andra tankar, känslor utan rötter, den överanalytiska tolkningen av att inte vara fri.

Kom vila med mig. Sov i höst, vakna frisk. Håll blicken stadigt, se det du saknar, mena varje ord.

Kom vila med mig.

Apokalypsen är här. Nu är det bara jag och hagelgeväret.

Tillbaka till västkusten

Det grävdes i arkiven. Det letades bland bandrullarna. Gamla ratade inspelningar dammades av. Året var 1997 och ut kom albumet ”XX” (20), en samling med tidigare outgivet material från några av världens flitigaste musiker i ett av världens mest turnerande band – Toto. (Bandets medlemmar beräknas ha medverkat på över 1500 album genom åren, till exempel stod de för delar av soundet på Michael Jacksons Thriller-, Bad- och Dangerous-album.)

Toto XX fanns tidigare outgivna låtar inspelade från 1977 och framåt, och den enda låt som fastnade hos den då 20-åriga versionen av mig själv var Goin’ Home. Den sötsliskiga lilla pärlan spelades in 1989 och bär det klassiska westcoast-soundet som du hittar på albumen Fahrenheit och The Seventh One.

Ljudet av den amerikanska västkustrocken från slutet av 1980-talet skulle jag beskriva i termer av soldränkta Los Angeles-vyer i kombination med en nästan överdriven studioteknikerperfektionism. En del kallar det könlöst. Andra kallar det yacht rock (speciellt 20 år senare när genren blev hipstermässig). Vi kallade det livet och våra musikskoleöron sög in varenda detalj.

Goin’ Home skrevs av David Paich, Joseph Williams och Jeff Porcaro.

Medioker

Varför var det ingen som sa något? Varför berättade ni inte att det fanns en annan sanning. Att skolgårdens logik inte var svartvit. Att framgång och utveckling inte kommer av att lära sig regler och lydnad, system och ordentlighet. Hur skulle jag veta?

Det var ingen som berättade att i nästa steg, på en plats långt ifrån högstadiekorridorerna, härskade en annan sorts lagar där det var okej med spontanitet, okej att ha en egen stil, okej att göra sin egen grej. Ni lärde ju oss att en egen stil var allt annat än okej. Hur skulle vi kunna bli något annat än mediokra?

Ni meddelade inte oss det ni redan visste, att vi redan var utmätta. Att livets spelregler redan trätt i kraft sedan många år. Det extraordinära hände någon annanstans, utanför stationsnätet av förutsägbara stopp.

Om jag lärde mig en sak var det att ramarna betyder allt. Framing baby. FRÄJMING.

Ramarna var så trånga hos er.

Sveket.

Kompassen.