Kategoriarkiv: popkultur

Michael Jackson

Jag älskar Youtube-kommentarer ibland

”Quincy Jones is a musical genius and he had a big part in the sound of ”Off The Wall,” and ”Thriller,” but Bruce Sweden was the engineer. What this video doesn’t tell you is the recording techniques Mr. Sweden used. He recorded every track in true stereo. Whether volcals, bass guitar amps, snare, bass drum, etc, every instrument and volcal was recorded with two omni-directional mikes onto two tracks. Crazy but true. This is the true secret of MJ’s sound. Three, sometimes four analog 2 inch 24 track mutitracks were synced together. Bruce built a wooden drum stand that would raise the drum kit a foot off the floor thereby decoupling the kit from the floor. He made isolation boxes for the high-hat and bass drum. He wanted no leakage. Because the drum kit was decoupled from the floor low bass frequencies don’t travel and make noise all over. Inside he would put two mikes for bass drum and the same for the high hat. This led to what you hear on Thriller.

Everyone thinks the drums on Beat It and Billy Jean are from a drum machine. SURPRISE. They aren’t. That’s the incredible clean drum sound Bruce got from his extreme drum kit set up. Michael’s volcals were done in this fashion: MJ would sing three feet away from a spaced pair of omni-directional microphones (recorded to 2 tracks in real stereo) He would sing again, only this time 6 feet away, but the recording volume was turned up to match the level of the volcal take before. Then the same as before only now 9 feet, 12 feet, and finally 15 feet. This was to duplicate the five part harmony of his brothers. With this unique recording volcal technique Bruce Sweden was able to get vast amounts of depth from Jackson’s volcals that would not have been possible recording the normal way. The rhythm tracks were always recorded on the first analog 2 inch 24 track. Drums, bass, rhythm guitars, percussion, keyboards were recorded in real stereo. Two spaced microphones in front of guitar amps not one. And yes..Two omni-directional mikes in front of the bass amp. He would get a second 24 track and sync the two up together with sync pulse on track 24 of tape 1 and the new tape 2. He would then do a stereo midtown of the rhythm tracks from Tape-1 to Tracks 21 & 22 of the new tape. (Note: On both multitracks Track 23 were left blank. In the days of analog it wasn’t a good idea to put music tracks next to sync pulses. You could but bad idea.)

With the stereo mix of the rhythm tracks now recorded on Tape-2 Bruce would put the rhythm track tape in storage. This was his secret to a crisp superfly rhythm tracks – Not to use it. Not running that 2 inch 24 Track hundreds of times through the machine. This constant playing of analog tape causes high frequency and transient loss. The only time the rhythm track tape would get played again was at the end – for the finally mix.” John Morris

Kent och jag

Jag tycker nog att Elin Grelsson Almestad säger det bäst.

”Gamla fans må fnysa åt hur Kents musik gick från larmande gitarrer för indiekidsens ensamma tonårsrum till att bli spellista i den nyrenoverade bostadsrätten hos en key account manager i Vasastan. Men Kents berättelse är berättelsen om en klassresande generation som lämnat småstäderna, vars självpåtagna utanförskap fortfarande skaver samtidigt som de vet att de blev som de andra.”

Jag och Lena Andersson

Jag har ju förstått det tidigare, men att lyssna på Lena Andersson när hon är gäst i Värvet är som att lyssna på en i mångt och mycket bättre, mer genomtänkt och otroligt mycket mer intelligent person jämfört med mig själv, förklara hur jag fungerar. När hon beskriver sin relation till maten, sockret, ätstörningarna, träningen, kärlekslivet och skrivandet som katalysator för insikter, är det som att någon beskrev en manual över hur även jag fungerar.

Den här helgen har varit jättekonstig i övrigt. Jag skakar i grunden eftersom mina tankar om framtiden förändrats ganska rejält. Jag vet inte varför det hände just nu, vilket nästan är det som känns mest konstigt. Det här måste dock marineras lite innan det kan bli något i bloggform tror jag. Men en slutsats är att prestigeförlusten i att säga att någon annan hade rätt, aldrig får vara det som håller en tillbaka.

Tills dess, lyssna på Lena Andersson i Värvet.

The kristet utseende

Så var det helt enkelt dags att beta av första avsnittet av Glee, en serie jag bara hört talas om men aldrig sett. Allt jag hört verkade stämma hyfsat bra (präktigt, PK och studiomusiker-porrigt). Helt i min smak med andra ord. Frikyrkligt uttryck – here we go:

Trogna läsare kanske minns att en av mina läsarfrågor tidigare år var just om jag hade sett Glee. Svaret var undfallande, men nu har jag alltså plockat upp tråden.

Min prepubertala terapiform

Så mycket barndom. Så många timmar. Jag minns att jag brukade använda Commodore 64-spelet Giana Sisters som någon slags terapiform när jag var liten. När jag väl klarat alla banor brukade jag återvända och spela igenom hela spelet som avkoppling. Det tog 35-45 minuter har jag för mig, och när jag lärt mig alla trixiga passager och knep så började jag istället satsa på att få mycket poäng på banorna.

Idag påminde ett inlägg från Britta på Twitter mig om hur det kändes. Bara musiken från spelet tar mig tillbaka över 20 år i tiden. Ett lugn sprider sig i kroppen.

8-bitar FTW.

Uppdatering: Hade visst redan bloggat om det för två år sedan. Nåja.

Jag och Love Actually

Vi går way back, jag och den brittiska stjärnspäckade feelgoodjulsagan Love Actually. Ikväll ser jag den för fjärde gången, men första gången med sällskap, ett sällskap som ser den för andra gången. Vilken rookie.

Mina Love Actually-utmärkelser:
Bästa skådis: Emma Thompson (lysande i rollen som bedragen-men-vilja-hålla-ihop-familjen-till-varje-pris-kvinna. Hennes blick i slutscenen är filmens mest bitterljuva ögonblick på temat ”du kan laga en krossad spegel, men du kommer alltid se att något är förstört”.
Bästa sidostory: Nakenskådisarna (som är så trevliga och mjuka mot varandra hela tiden).
Största frustration: Sarah (spelad av Laura Linney) som utplånar sig själv på grund av sin sjuka bror som hon gör allt för, men som även förstör hennes eget liv.
Mest osannolika: Hugh Grant som premiärminister.
Klumpigaste ögonblicket: Författaren Jamie Bennett skriver sin roman på en skrivmaskin (!), utomhus (!) och förvarar halva boken på pappersark bredvid sig, under en kaffemugg (!) samtidigt som det blåser styv kuling (!). Cue pappers-strössel över sjön när hemhjälpen lyfter på muggen.

Mina tidigare inlägg om Love Actually
AI-Emo
Love actually
Articifiella känslostormar

Penny, knock-knock-knock, Penny, knock-knock-knock

Det var mina camproomies i Afghanistan, Rasmus och Ronnie, som introducerade mig för serien förra vintern. Och när jag väl började titta på den såg jag de två första säsongerna med en takt av 1-3 avsnitt om dagen. Det kändes som att jag för första gången fick se en sitcom riktad mot samma håll som Scrubs men med betydligt högre igenkänningsfaktor, och faktiskt, mer hjärta.

Nu har även Jan Gradvall förstått seriens storhet efter att Kanal 5 lagt ut en bombmatta av både gamla och nya avsnitt under hösten. Jag talar förstås om The Big Bang Theory, och framförallt karaktären Sheldon Cooper (spelad av Jim Parsons).

”Sheldon Cooper är också den första huvudpersonen i tv-historien med en neurologisk diagnos. Det sägs aldrig rakt ut i serien, men Sheldon Cooper uppvisar många tecken på framförallt Asperger. Manuset är samtidigt så intelligent att serien hyllats på medicinska diskussionsforum.”

Det finns egentligen bara en hake med BBT. Det är den extremt stereotypa beskrivningen av nörden, vem nörden är och hur nörden fungerar. En BBT-serie med fyra nördtjejer och en snygg manlig hunk i lägenheten bredvid hade antagligen aldrig producerats och ännu mindre vunnit några Emmy awards. Men det tar inte bort det faktum att BBT med Sheldon Coopers rappa trut är en av de mest uppfriskande serierna just nu. I alla fall i mitt postgymnasiala 30-something-hjärta.