Det har gått två dagar på min tre veckor långa utbildning på Stanford. Sedan blir det praktik i fyra månader på www.greentechmedia.com. Något jag verkligen ser fram emot, av flera orsaker. Dels kommer jag förkorta tiden det tar att åka till "jobbet" om morgnarna från nuvarande nästan 2 timmar med cykel och tåg till tjugo minuter till fots. Och dels är det ju inte förrän jag sätter min fot på en amerikansk redaktion som det på riktigt ska visa sig om jag har något att bidra med, eller om jag bara är en enda stor fejkad fasad byggd på tvivel och skam. Nåja, som du kanske misstänker tror jag inte att det sistnämnda stämmer, men precis som Julia har jag väldigt svårt att skaka av mig den konstiga självbilden.
Vet du vad som händer när man är overdog men tror att man är en underdog? Jo, i varje konflikt slår man ur underläge, som om man satt längst ned och förtvivlat kämpade för att komma upp. Alla antagonister är bättre och större än du själv och du agerar därefter. För sent inser du att du blivit en martyr med överlägsen attityd och nedsättande ton. Ett praktexemplar dessutom. Du förstår inte när du gör illa människor omkring dig eftersom du inte tror att de tar dig på allvar. Eftersom ingen lyssnar så kan ingen ta skada.
I själva verket är det tvärtom. Många lyssnar och många bryr sig och många tycker om. Men du kan eller vill inte se det. Många i din närhet tar skada, medan de ytligt bekanta klarar sig hyfsat bra. Du letar konstant efter någon som lyssnar och någon som ser. När du hittar människor som gör det räcker det bara ett kort ögonblick, sedan är du på jakt igen. På nätet och i verkligheten. Jakten går snabbare och snabbare. Nu räcker det inte längre att bara höra att du duger en eller två gånger om dagen från någon av alla dina jaktbyten. Nej, snabbare… det måste gå snabbare och det måste höras fler röster och du blir aldrig nöjd förrän din röst ljuder över världen med full styrka och alla strålkastarna står i givakt för dig.
Och folk undrar varför jag åker bort idag och i framtiden. Det är det enda sättet att börja lyssna och sluta tala. Tror mig.
7 kommentarer
Vad ska jag säga förutom: Eh, ja.
identifikation! men jag har alltid uppfattat dig som storsint och peppande och inte alls overdog-överlägsen som många andra i mediesmeten.
Känns det så i plugget med? Hur är dina kursare. Underdogs eller pittbull?
Hej,
Kan känna igen det, är så van att slåss underifrån att jag inte inser när jag faktiskt inte gör det längre, och har gått från en underdog till en arrogant overdog.
Som Entreprenör har jag kämpat mig uppåt i ca 13 år, och lite för sent och sällan stannat upp och reflekterat, det har alltid funnits nya mål, och nya möjligheter att jaga.
Ödmjukheten är bra att ha med sig, fast när jag landar på Amerikansk mark nästa månad, skall jag banta ödmjukheten något och försöka bli en bra mix med en Amerikansk och Svensk kultur (kunnig, vänlig, men kanske mer tydligt på vad jag är bra på en man är som Svensk ofta).
Ens egen balans i detta är det svåra att hitta, samtidigt känna bekräftelsen av att skapa ett värde och kunna leverera bra, men inte tappa orienteringen om vart man är just nu och i relation till andra.
@Julia: ”Eh, ja?” eller ”Eh, ja!”
@isabelle: Ja, men så är vi ju inte jättenära vänner heller… jag sa ju att man klarar sig hyfsat bra då. 🙂
@Blingbling: Mitt inlägg har nästan ingenting med skolan att göra. Där känns det bra än så länge, så det är lugnt.
@Nicolai: Jag tror man gör det det där olika bra i olika situationer. Som jag skrev så är jag ganska bra på att ”leverera” när jag inte har en tajt relation med den jag ska leverera till.
Som i Eh, JA! Det var att generat Jag-håller-med-och-du-har-pinsamt-rätt-eh, inte ett eeeeehpucko.
Hello SF! Ny här och sanna mina ord så dröjde det inte länge förrän läsningen blev till en smäll i pannan. Det smakar hög igenkänningsfaktor om ovan beskrivna beteende. Usch. Men nyttigt att se det såhär i skrift. Tack för det – radikal bättring pågår. Men – jag ÄR ju faktiskt en underdog så hur bättringen ska kunna ta form är än så länge oklart ; )