"Du öppnar för en hel flock brudar som ska "fixa till dig" med en sådan text." säger min adoptivbror. Jag tänker "bring it on". Det spelar ingen roll längre. Historien har ju visat att det aldrig saknas uppmärksamhet men alltid saknas närhet. Och att det tycks omöjligt att synka mitt intresse för människor med deras intresse för mig. Om och om igen lär jag mig den sanningen.
Under en tid la jag locket på. Jag har skrivit tidigare om hur jag bestämde mig för att inte ens försöka. Men så hände något. Jag vet inte om det var San Francisco eller ett hårt slag i huvudet. Jag började treva igen. Och hey, det fungerade nästan, men med en otroligt stor betoning på ordet nästan.
Eller som jag så sorgset skrev till någon annan 2003, men som jag borde sagt till mig själv, både då och nu (med en tvist):
"Jag kan skriva dig var som helst, men aldrig till Paris"
Jag är ingen unge längre. Ändå beter jag mig som ett barn.
3 kommentarer
Jag antar att jag kan definieras som brud, dock inte någon som har planer på att så att säga fixa till dig. Ville bara berätta att jag tycker att du skriver helt fantastiskt vackert. Ärligt, sårbart, smart. Tack för det.
Tack Lina. Det var väldigt fint sagt. Och om det du säger stämmer så betyder det allt.
Jag skriver typ under på allt Lina sa.