Medieklass

Det är en dubbel känsla. Å ena sidan står jag utanför det mesta, jag rör mig inte i mina gamla kretsar, får inte reda på det senaste om det hetaste. Tappar kollen. Även det sociala livet har påverkats. Orken finns inte riktigt. Allt färre hör av sig. Jag hör av mig allt mindre. Tiden som trots allt blir över ägnas åt så mycket rutiner det går. Volleyboll. Boxning. Cykla till jobbet varje dag. Inte så mycket kött i det. Inte så mycket liv. Men hjärnan håller still. Lederna är mjuka. Oron i ögonvrån är ersatt av stressryck i ögonlocket.

Å andra sidan står jag mitt i flödet, ser allt först, vet det mesta innan de flesta. Hoppar av och på tåg. Tvingas med i drev. Tvingas med i andras mentala drev. Pendlar mellan aktion och reaktion, ambition och stagnation.

Men det är tillfälligt. Allt är tillfälligt. Även jag är tillfällig. Till låns. Oberäknelig. Opålitlig. Skygg.

Som vanligt.