Det höll inte längre. Jag raderade mina profiler på sajterna. Tackade nej till fester, exponering, människor. Slöt mig inåt igen. Hellre passiv än avslöjad. Hellre ensam än synlig…
Pontus fru Lisen Schultz tar emot utmärkelsen på SIME idag. Otroligt starkt och ett minne jag kommer att bära med mig länge. Dagarna rusar på och livet vägrar stanna upp, ändå slår mig orättvisan i bröstet varje gång jag tänker på Pontus och att han inte finns kvar längre.
Det är händer under bordet. Det är blickar över ljusen. Det är samförstånd, hemgång, varje gång.Det är någon som är nära. Hela tiden. Kajen kan spela tuff. Men…
Jag använder cookies för att göra sajten bättre och mäta statistik. Genom att använda sajten godkänner du det.
Manage your cookie preferences below:
Essential cookies enable basic functions and are necessary for the proper function of the website.
2 kommentarer
Har du kul? Beskriv gärna hur du känner dig.
Jag har jättekul och känner mig underbar och älskad av alla, och på jobbet går det också jättebra. 😉