Kategorier
berättelsen ego samhälle

Har du också slutat tro på vittnen?

Är blåtiran sminkad? Många år bakom en skärm och i flödet har lärt mig att sålla, granska, kritisera, polarisera. Det har gått överstyr. Väldigt få saker passerar kritikerns nålsöga.

Vi som växte upp med två kanaler, som blev tre, som blev hundra och sen miljoner. Vi är överlevarna av apokalypsen som kan berätta för den nya generationen hur det var innan mänskligheten blev ett öppet hav av kommunikationstrådar som i realtid och oupphörligt låter vågorna slå över lands- och kulturgränser.

Det är mitt allt men också min förbannelse. Att minnas det begränsade kommunikationslandskapet skapar stress inför det oändliga. Det som dånar likt en orkan av känslor, reaktioner, uttryck och besvikelser.

Vi är inte byggda för det men vi kommer anpassa oss. Den första turbulenta tiden pågår nu och vi tar med oss krigsskadorna in i framtiden. Den oändliga tillgången till information gör oss blinda för självklarheter, fakta, reson. D

en enda våglängd som förmår tränga sig genom bruset är den som spelar på känslorna och den där mörka förnimmelsen som är så svårt att tvätta bort. Det där som hela tiden syns i ögonvrån men aldrig hamnar i fokus. Den underliggande slutsatsen att någon eller några vill ha det vi har, med en agenda långt ifrån vår egen. Fakta som pekar på motsatsen är inte intressant. Vi känner instinktivt att allt är värre nu. Det måste vara så, vad än statistiken säger.

Vi har outsourcat våra relationer till algoritmer samtidigt som längtan efter det ursprungliga är större än någonsin. Men vem har råd att vara nostalgisk när nutiden blivit gammal i exakt samma ögonblick den pågår?

pojke tittar ut mot havet

Kategorier
ego relationer

Män utan tvivel

Män utan tvivel

Hur gör alla ni män som aldrig tvivlar? Som aldrig tar tillbaka något ni sagt, eller viker ner er i diskussioner? Vill ni aldrig förstås av andra, veta hur omvärlden uppfattar er eller ta reda på varför ni bemöts på ett visst sätt? Är verkligen ”alla andra idioter” om ni varje dag bemöts med motargument och kritik, dessutom från olika håll?

Jag har alltid undrat.

Själv kan jag vara oresonlig, opportunistisk och ofta impulsiv när jag diskuterar. Jag kan ångra något jag sagt eller skrivit i samma stund jag gör det och missförstår ibland med flit för att göra en poäng. Jag brukar också ha en tendens att dramatisera och överdriva för att hitta kärnan i en diskussion snabbare, och ibland hoppar jag in i diskussioner utan att ha förstått bakgrunden. Det är något jag inte är stolt över.

Jag tvivlar också nästan dagligen på min egen förmåga, vilken grund jag har för mina argument och om det jag har att komma med verkligen räcker till. Ibland får jag känslan att ni män som aldrig tvivlar antingen måste vara panikchockrädda för att våga visa er svaga, eller faktiskt inte har något som helst tvivel i kroppen. Det sistnämnda låter så härligt på något sätt. Ett tillstånd att sträva efter. Det förstnämnda låter förstås jobbigt, speciellt eftersom det verkar jobbigt psykiskt.

När jag jobbade i det militära brukade vi säga att ”bakom en stenhård fasad döljer sig oceaner av osäkerhet”. Jag försöker tänka på det talesättet varje gång jag stöter på en mur utan öppning – en man utan tvivel. En aktiv ovilja att sänka garden eller ta in andras bild av något.

Det gör mig bedrövad att möta männen utan tvivel, oavsett om det sker på nätet eller i köttet. Det gör mig lika bedrövad att inse att även jag kan uppfattas så.

Jag har alltid tvivlat.

Kategorier
ego

Technical drop

Det var sju år sedan men känns som förra veckan. Vi hade en frilanslokal på birkagatan och spelade in små korta videos. Den här gången var det min dator som hade gått sönder och Johanna filmade när jag gjorde ett ”technical drop”.

En ganska bekymmersfri period minns jag det som. Innan USA. Innan Afghanistan. Innan fler mediejobb, byråjobb, relationer och intentioner.

Kategorier
ego

Energi

Mina kognitiva resurser används för fullt. Varje dag och varje kväll. Det blir allt svårare att komma ihåg hur det var för länge sedan, när det alltid fanns extra energi. När marginalerna var på min sida och det tycktes som att evigt antal timmar kunde läggas på sidoprojekt och aktiviteter.

Blev jag mer upptagen eller blev jag bara gammal?

Kategorier
ego

You say tomato

Okej, följande har hänt senaste veckan:

Jag heter numera fredrik.wass på Instagram.

Jag heter numera @fredrikwass på Twitter.

Långsamt blir jag mig själv igen. Efter 12 års frånvaro.

Kategorier
ego kropp mat Min relation till

En av böckerna

Jag har ett färdigt synopsis i min digitala byrålåda. Det har redan skickats iväg flera gånger. Än så länge inget napp. Artiga refuseringar. Kanske hade jag hybris som trodde att fler skulle vara intresserade, eller i alla fall vilja diskutera mitt förslag. Jag tycker jag har skapat något som är både spridningsvänligt och relevant, aktuellt och personligt. Kanske har den samtidsoptimerade delen av mig själv tappat instinkterna.

Men jag fortsätter söka en beställare. Skribenten i mig kan aldrig leverera utan krav.

Kategorier
ego

Ett tecken i tiden

Mitt nya namn på Instagram.

fredrik-wass-instagram

Kategorier
ego om bloggen

Trackback 2011

Dags för bloggens årskrönika. Se filmen först. Läs inlägget sen. Inga konstigheter.

2011 har varit ett ganska blandat år. Inte ett år som går till historien kanske, men heller inte händelselöst. Jag fick känna kärlek, och jag fick förlora den. Jag fick som vanligt hoppa på ett uppdrag jag inte behärskade, och lära mig bemästra det. Med andra ord ganska som vanligt.

Läs och klicka gärna. Ännu hellre, lämna en kommentar om det är något du funderar på.

OBS, det här är alltså en krönika över bloggens innehåll, inte alla händelser i livet.

Januari

Jag måste varit rejält understimulerad, för jag gick ut hårt i januari med många inlägg på kort tid. Jag trodde att med kärlek, utan krig, skulle vara annorlunda. Det var det inte.

Lina Thomsgård sa intressanta saker om nollåttor i DN (”har ett oförtjänt rykte som oengagerade, smala, snorkiga hipsters”), även om hon ville nyansera det lite i kommentarsfältet hos mig när jag länktipsade.

Ett gymbesök beskrevs på ett ganska humoristiskt och utförligt sätt för att vara den här bloggen. ”han lugnade sig när jag bytte om och klev ut i mina silverglänsande pumashorts och träningströja i sånt där material som stöter bort värme och kärlek.”

Som många andra med inläggsångest bad jag om frågor från läsarna, och fick som tur var in ett gäng. Frågor som ”kan du tänka dig att åka tillbaka till Afghanistan”, ”vilken händelse har definierat dig mest som person” och hur jag ser på barn, fick alla sitt svar.

en och samma dag föreläste jag för Försvarsmakten, backade in i en pelare och köpte massa rostfritt stål.

Jag oroade mig för hur det skulle gå för Kissie, samt västvärldens undergång. Fick fina kommentarer också.

Februari

Fascinerat beskrev jag min relation till fakturering, gjorde en fin punktlista och allt. (att fakturera är som att slå in en present till sig själv)

Ett klipp på mig och Rasmus när vi övar stridsförflyttning i den afghanska öknen publicerades ihop med en lite skarpare variant på samma sak.

Den eviga hungern, suget som aldrig försvinner. Bokstavligt talat. Även i år fanns den med mig.

Jag gick till tandläkaren (som var jätteung!) och fick min första släng av rejäl åldersnoja, vilket är en av få issues jag faktiskt inte brukar lida av. ”Jag kunde för första gången identifiera mig som ”den äldre”, den som vid 93 års ålder stapplar runt på ett vårdhem någonstans och får hjälp av flera generationer yngre personal. Det är jag nu.”

Under hela 2011 har jag försökt förstå vad det är som skaver med Fredrik och Filip. Deras podcast har varit en återkommande favorit, men ändå har jag haft dubbla känslor. ”Jag måste lösa den gordiska knuten Filip och Fredrik. När det är gjort ska jag åka på föreläsningsturné och berätta om mina slutsatser.”

Mars

Katy Perry släppte en video med ”förlossningsscener, cancersjuka barn, bögar som hånglar och mjukfina tjejer som hoppar i en pool”.

Konstaterar att jag inte har någon tv-kropp, det vill säga en Jocke Berg-kropp. Mer opera för mig.

Tage Ögren fyllde 1 år!

Får nån slags senvinterångest och kopplar ur, drar ner, håller mig inne. Som vanligt.

Jag får till en av mina bästa burgare någonsin, och lyckas fånga den på bild också.

Berättar om min relation till att säga hejdå. Alltifrån att gå från festen till större avsked. ”Är jag på en fest så försöker jag att i alla fall säga hejdå till värden/värdarna innan jag går, men helst skulle jag vilja försvinna ljudlöst. Bara gå till hallen, ta på mig ytterkläderna och gå.” (Finns även smarta kommentarer till inlägget).

Förnedrande (för mig) sparring mot Åsa Sandell visas upp för omvärlden i videoform.

April

Boxningen fortsätter och jag återvänder till fyspasset, denna institution i Narva BK:s träningsutbud. ”Det gick bra, om man med bra menar att jag fortfarande kunde tala sammanhängande och ta mig hem efter passet. Det gick bra, om man med bra menar en ork som började tryta en tredjedel in i passet, och bra om man flera gånger under passet undrade var mikropauserna mellan övningarna tagit vägen? Efter fem ronder kroppsparring tänkte jag att det värsta var över. Det visade sig vara uppvärmningen.”

Äntligen skriver jag inlägget som aldrig blir skrivet del 1 och del 2 om mina känslor och tankar efter Afghanistan-tiden. Inte helt okomplicerat. ”Luften som stannade när vi satt i briefingrummet och fick en lägesrapport. Tre döda, en tolk och två svenska soldater. Den kompakta tystnaden på flaggplan mitt i den afghanska vinternatten när de döda kollegorna anlände. Alla som kunde stod uppställda i mörkret. Det var 10 minusgrader och snö, långt ifrån den Afghanska sommar du sett på bilderna. ”

Maj

Stockholmsblicken beskrivs. ”Genom Stockholmsblicken ser vi vår omvärld, tar in de ytliga markörerna men utan att veta bakgrunden.”

Börjar kolla på Glee, och gillar det. Ganska mycket faktiskt. Trots nån slags frikyrko-musikeskole-aura.

Tegan mötte Robyn. Som i sagorna.

Hittar fin video med longboard-tjejer i en skog.

Juni

Våren och sommaren var ganska torftiga på bloggfronten. Mycket youtubeklipp och korta inlägg.

Healthy Girl beskriver ätstörningar, jag skriver inlägget igenkänning.

Bloggkrisar ganska rejält: ”De som brydde sig här har sedan länge gått vidare. Inte ens jag hittar till den röst som en gång tillhörde en famlande 20-nånting. Det kan vara så att vi är vuxna nu. I så fall är jag ytterst besviken. Det skulle ju bli lättare och bättre, inte tråkigt och uddlöst.”

Bokdrömmarna lever än. Som vanligt.

Juli

Jag läser om Nina Åkestams relation till skrivande och känner inte igen mig alls. Själv konstaterar jag: ”Trots tusentals blogginlägg, ännu fler kommentarer och konversationer i skriftlig form, samt miljontals tecken i artikel- eller krönikeform är skrivandet inte alltid självklart för mig. Det är inte som att vrida på en kran. Ibland ska det värkas fram.”

När jag tillfälligt flyttar ut ur lägenheten inser jag hur lite prylar man egentligen behöver och den lätthet som fyller mig genom den insikten.

Jag och Jocke hänger på Lådna. Mycket fint.

Jag funderar på att sälja mitt trumset på grund av att jag behöver pengar eftersom den jag lånat ut en stor summa pengar till inte betalat tillbaka. Jag sålde aldrig trummorna. Har fortfarande inte fått tillbaka lånet, och nu har han gått under jorden.

Augusti

Jag fotade under prideparaden som vanligt. Här är bildspelet. Och filmen.

Testade kroppen på LifeGene. Ingen större dramatik än så länge.

En annan grej som var som vanligt var Sweden Social Web Camp i Blekinge skärgård. Bilderna här.

Grotesco gjorde ett fantastiskt roligt klipp med Män som jobbar med meta.

September

Västerbron fortsätter pocka på uppmärksamhet. Jag såg en död människa flyta i vattnet på väg till jobbet.

Jag och Miriam åker till Uppsala och jag hittar visdomsord av Dag Hammarsköld i domkyrkan.

Deltar i pennfajten med tema WTC. ”Var är Annie? Det är min tredje tanke. Vi skildes åt för bara fem minuter sedan nere vid entrén till tornet. Jag springer fram till fönstret och tittar ut. Staden finns inte. Jag ser bara rök i hundra gråa nyanser bolma ut från våningarna under mig. Närmast huskroppen brinner det.”

Börjar nya jobbet på Sveriges Radio. Det som jag slutar om två veckor. Det blev som jag tänkte mig. Fast bättre.

Reflekterar över att vara singel igen. ”Och ja, jag sörjer det som aldrig blev. Avsaknaden av energi att ens försöka och maktlösheten i att inte kunna påverka utgången. Jag gjorde mitt bästa, det tar jag med mig.”

Gillar att jag har grannar. Fina grannar.

Oktober

Har fortfarande inte fått tillbaka de pengar jag lånat ut och skriver ett öppet brev om det hela. Dock utan resultat. ”Det värsta är nog att du inte berättar, inte säger hur det är, inte låter oss som tycker om dig komma in och få veta vad som händer.”

Med lånad utrustning från podcastlegendarerna från Whats Next, Kristin och Tomas, testar jag att spela in när jag och Johan pratar gitarrgurus. Det gav mersmak.

För första gången någonsin får jag ett bloggpris. Dessutom av Martin Källström, vd på Twingly. Numera stolt innehavare till ”The Winner of Martin Reading Blogs in Bed on a Sunday Morning Award” Motivering.

Fortfarande lite uppgiven och besviken.

November

Hela månaden fylldes av korta och ganska intetsägande inlägg. Jobbade hårt på radion och hade inte så mycket bloggenergi kvar. Men det nya podcastprojektet Maktministeriet startades i alla fall. Och det var och är roligt att pyssla med.

Sorgen över det som inte blev av börjar klinga av, men ibland sköljer den över mig.

December

Mattias Boström beskriver hur han delar in tillvaron i korta halvårsprojekt och igenkänningen är stor.

Blir lite sänkt igen. ”Blir lättstukad, lättkränkt, lättirriterad, lättskadad. Svårsaknad.”

Elin Alvemark är äntligen tillbaka i bloggform och skriver bland annat om nystofilismen. ”Nystofilerna själva anser sig vara harmlösa, (anser sig vara könlösa?). Både socialt och kulturellt. Antagandet om harmlösheten är ett allvarligt misstag eftersom de flesta av dem sitter på bästa sändningstid i Sveriges Radio. Alternativt någon annan av Sveriges masskommunikatörer medialt.”

Kategorier
ego

Evig roadtrip

Den här veckan har jag besök av min systers familj. Jag låter dem bo i min lägenhet och så lånar jag en gästlägenhet i min kompis Martins hus i några nätter. Det är förstås praktiskt på många sätt, men den tanke som slår mig när jag om kvällen somnar i gästlägenhetens bäddsoffa omgiven av ett konferensbord, ett minikök och min egen väska med kläder för några dagar, är lättheten i det hela. Samma lätthet som uppstår på ett hotellrum i San Francisco, en bostadscontainer i Afghanistan (nåja) eller på resa mellan två platser. Den perspektivförskjutning som sker när allt som är ens gamla vanliga rensas bort och ersätts av en resväska och dess innehåll. Inga möbler eller saker följer med, bara det nödvändiga för att klara sig några några dagar, några veckor, ett halvår. Men med volymens begränsning: en resväska.

Det här är förstås inga unika tankar; viljan att skala bort, att rensa undan det överflödiga för att göra tanken fri. Men mycket av mina funderingar och tankar till vardags kretsar kring oberoendet av ägodelar, uppgifter, ja tyvärr även människor ibland. Jag när en slags dröm om att frihet bara kan uppstå eller kännas i en frånvaro av annat eller andra, inte tack vare dem.

Därför är en resväska i en gästlägenhet en befriande tanke. Och därför har jag svårt att specificera framtiden, bli anspråkstagen, uppbokad, ofri. Det gör mig ovuxen, omyndig, utanför. Men det är kanske lika bra.

Kategorier
bilder ego

Hey there baby

Emotrött

I get up in the evening
and I ain’t got nothing to say
I come home in the morning
I go to bed feeling the same way
I ain’t nothing but tired
Man I’m just tired and bored with myself
Hey there baby, I could use just a little help

You can’t start a fire
You can’t start a fire without a spark
This gun’s for hire
even if we’re just dancing in the dark

(Bruce Springsteen)