Kategoriarkiv: musik

Band of horses Stockholm 9 mars 2017

5 skäl att inte gå på konsert

Jag fyllde år i veckan och börjar med stormsteg närma mig ”En man som heter Ove”-ålder samt även ha samma konstant skeptiska inställning till allt och alla. Vidrigt jag vet, men en liten ventil kan vara att skriva blogginlägg om saker som stör mig.

Så, som Peter Griffin brukar säga; This really grinds my gears när det gäller att gå på konsert.

  • Längden. Jag är två meter lång och tänker nog lite för mycket på det faktum att jag alltid står i vägen för någon, om jag inte står längst bak eller sitter ner. Det är såklart ett större problem för den som hamnar bakom mig än för mig, som ser långt över publikhavet, men det gör mig ändå onödigt självmedveten – något jag inte vill vara när jag är på konsert.
  • Männen. De trycker sig fram, de vacklar runt på fyllan, de har en djupt initierad och högröstad diskussion med polarna om något helt annat än det som händer på scenen. Nästan som ett liten hobbyrumsmöte där mitt i publiken.
  • Mobilblixtarna. Att folk skulle sluta fota eller filma med mobilen är nog en omöjlighet. Jag gör det själv då och då. Men det är komiskt att se när människor filmar eller fotar 60 meter från scenen med blixtljuset på, som att det skulle ge någon som helst effekt. Den enda effekt det får är att de fem närmaste personerna lyses upp och alla runt om tvingas se på dessa ryggtavlor i några sekunder istället för scenljuset. Dessutom fotar och filmar folk oftast när det är som absolut sämst ljus från scenen (som igår när det kom ett akustiskt parti mitt i konserten och ljuset dämpades). Vad är det för FEL på människor? Vi har ju kameror med oss varje dag i mobilen, hur kan man undgå att förstå enklaste fotokunskap när vi fotar mer än någonsin i mänsklighetens historia?
  • Huvudbonader. Det kan ha varit kopplat till stilen på bandet på scenen, men alltså keps, vegamössa, basker, stickad luva, ja antalet olika typer av menlösa huvudbonader som kändes direkt hämtade från någon slags maskeradfest.
  • Partryckarna. Igår hade jag ett par framför mig som förutom att vagga med till varje låt, tätt tryckta mot varandra, även planerade sin nästa semester. De. Bokade. Flyget. Via. Mobilen. Mitt. Under. Konserten. Mannen använde även sin tjej som underlag när han skulle trumma takten till musiken (okej, kan väl erkänna att även jag gjort det någon gång, dock ej på konsert). Cue grovhångel såklart, vilket i sig inte måste vara störande, men lätt distraherar när det sker 25 centimeter framför ens eget ansikte.

Med ovanstående sagt är det bara att konstatera: Ja, jag har blivit en bitter gammal man, men det får man väl inte säga i det här landet längre.

Kent och jag

Jag tycker nog att Elin Grelsson Almestad säger det bäst.

”Gamla fans må fnysa åt hur Kents musik gick från larmande gitarrer för indiekidsens ensamma tonårsrum till att bli spellista i den nyrenoverade bostadsrätten hos en key account manager i Vasastan. Men Kents berättelse är berättelsen om en klassresande generation som lämnat småstäderna, vars självpåtagna utanförskap fortfarande skaver samtidigt som de vet att de blev som de andra.”

Helgens bedrifter

I helgen lyckades jag både komma iväg till Popaganda för att se Icona Pop, First Aid Kit och Veronica Maggio (vi köpte biljetter bara några timmar innan) samt testspringa halvmarathon-banan inför loppet om två veckor.

Veronica Maggio på PopagandaKonserterna var bra! Alla akter var extremt proffsiga och välövade så här i slutet av festivalsommaren kändes det som. Det var första gången jag såg de olika akterna live. Blev också impad av Edith Backlund som körade, gitarrade, tamburinade och var allmänt bra i skuggan av Maggio. Sällskapet var också bra; Einar och Evalisa.

Och på tal om Evalisa så bestod nog den stora bedriften i helgen av att hon stod ut med mitt gnällande under löpningen. Jag var sliten i benen sedan ett träningspass tidigare i veckan och hade lite småont mest hela tiden. Evalisa var tvärtom piggare och starkare än väntat (enligt henne själv) så tillsammans balanserade vi väl upp humöret på en jämn nivå – även om det innehöll både toppar och dalar längs vägen. Hade antagligen inte klarat hela passet om hon inte varit med, så det var fint. Bra övning inför den riktiga utmaningen sen. Vi sprang dessutom till och med längre än ett halvmarathon.

Överst: Officiell bansträckning Stockholm Halvmarathon
Underst: Hur vi sprang i lördags

Övningsrunda Stockholm Halvmarathon

 

Texten till Sjungande sig till sömns


Sjungande sig till söms – lyrics

Nån dag när det är maj igen
Ska jag se dig och minnas det här igen

Vet dom säger det som dör blir åter jord
Men mina blommor dör

Jag har låtit något växa alltför fort
Något som jämt förstör

Nånstans
Bor de vi tror vi glömt
Det väntar där
Sjunger sig självt till sömns

Man tror man vet
Man lever lär
Man trampar snett
Blir den man är

Nån dag när regnet tynar bort
Då minns jag dig och hur vi förstörde oss
Jag har burit på en skuld som blev för tung
Jag lade den på dig
En oförrätt som håller sig för evigt ung
Förtjänar en sån som mig

Nånstans bor de vi tror vi glömt
De ruvar där sjungande sig till sömns

Man tror man vet
Man lever lär
Man trampar snett
Blir den man är

Man tror man vet
Man lever lär
Man trampar snett
Blir den man är

Annika Norlin har skrivit den fantastiska svenska texten till Kleerup ft. Titiyo-låten Longing for lullabies. Ikväll sjöngs den i Så mycket bättre av Bo Sundström och som vanligt med Annikas texter grep den tag.

The kristet utseende

Så var det helt enkelt dags att beta av första avsnittet av Glee, en serie jag bara hört talas om men aldrig sett. Allt jag hört verkade stämma hyfsat bra (präktigt, PK och studiomusiker-porrigt). Helt i min smak med andra ord. Frikyrkligt uttryck – here we go:

Trogna läsare kanske minns att en av mina läsarfrågor tidigare år var just om jag hade sett Glee. Svaret var undfallande, men nu har jag alltså plockat upp tråden.