Jag tycker nog att Elin Grelsson Almestad säger det bäst.
”Gamla fans må fnysa åt hur Kents musik gick från larmande gitarrer för indiekidsens ensamma tonårsrum till att bli spellista i den nyrenoverade bostadsrätten hos en key account manager i Vasastan. Men Kents berättelse är berättelsen om en klassresande generation som lämnat småstäderna, vars självpåtagna utanförskap fortfarande skaver samtidigt som de vet att de blev som de andra.”