Kategorier
berättelsen ego samhälle

Har du också slutat tro på vittnen?

Är blåtiran sminkad? Många år bakom en skärm och i flödet har lärt mig att sålla, granska, kritisera, polarisera. Det har gått överstyr. Väldigt få saker passerar kritikerns nålsöga.

Vi som växte upp med två kanaler, som blev tre, som blev hundra och sen miljoner. Vi är överlevarna av apokalypsen som kan berätta för den nya generationen hur det var innan mänskligheten blev ett öppet hav av kommunikationstrådar som i realtid och oupphörligt låter vågorna slå över lands- och kulturgränser.

Det är mitt allt men också min förbannelse. Att minnas det begränsade kommunikationslandskapet skapar stress inför det oändliga. Det som dånar likt en orkan av känslor, reaktioner, uttryck och besvikelser.

Vi är inte byggda för det men vi kommer anpassa oss. Den första turbulenta tiden pågår nu och vi tar med oss krigsskadorna in i framtiden. Den oändliga tillgången till information gör oss blinda för självklarheter, fakta, reson. D

en enda våglängd som förmår tränga sig genom bruset är den som spelar på känslorna och den där mörka förnimmelsen som är så svårt att tvätta bort. Det där som hela tiden syns i ögonvrån men aldrig hamnar i fokus. Den underliggande slutsatsen att någon eller några vill ha det vi har, med en agenda långt ifrån vår egen. Fakta som pekar på motsatsen är inte intressant. Vi känner instinktivt att allt är värre nu. Det måste vara så, vad än statistiken säger.

Vi har outsourcat våra relationer till algoritmer samtidigt som längtan efter det ursprungliga är större än någonsin. Men vem har råd att vara nostalgisk när nutiden blivit gammal i exakt samma ögonblick den pågår?

pojke tittar ut mot havet

Kategorier
relationer samhälle

Så öppnas dörren till pargemenskapen

parnormen-2

HanaPee skriver om tvåsamheten utifrån hur omodern den är, men jag tänker att om det är något som verkligen ryms i vårt samhälle så är det tvåsamhet. Trots att jag lever i en av de singeltätaste städerna i världen, med rekordmånga ensamhushåll, är parnormen dominerande. I alla fall genom människors önskningar, kulturyttringar, umgängesmönster och relationstyper.

Det är uppenbarligen fler än Prins Daniel som hävdar att det största av allt är (den heterosexuella par-) kärleken. För mig har det blivit extra tydligt under förra året då jag gick från ensamstående till motsatsen, och fick bevittna hur dörrarna öppnades. Vägen till parlivet låg öppen. Jag hade skådat ljuset.

Välkommen till oss! tycktes en gemensam parnormativ röst ropa. Här finns vi, parmiddagarna, inbjudningarna, aktiviteterna och familjebesöken. Du kommer ha nya orsaker att ses, och du kommer att se på många av dina vänner på ett nytt sätt. Det är i alla fall så det känns, även om jag misstänker att det inte alltid är så det är.

Konsekvensen blir ett allt större behov av att göra PLANER och välja mellan flera alternativ för vad som ska hända en vanlig helg i februari. Det är som att 1 + 1 = 3 sett till antalet möjliga gemensamma aktiviteter. Men jag funderar också på om det handlar om något mer.

Genom att vara ett ”vi” blir det lättare att passa in i de strukturer som byggts utifrån mänskliga koncept som familjebildning och flockmentalitet. När jag hobby-filosoferar funderar jag på om den ensamma singeln signalerar antingen hot eller avvikelse mot flockens ordning. Är det därför som jag upplever pargemenskapen så tydligt? Är det därför det är så lätt att vara par utåt sett, oavsett hur relationen är mellan människor i en relation?

Jag återkommer.

Kategorier
Bloggen samhälle

Stockholmsblicken

Nybroviken

Ibland känns det svårt att se en framtid i det idéklimat som utgör Stockholm. Det påverkar människor att leva i en miljö som hela tiden visar upp det bästa och det sämsta i tillvaron. Vi tvingas skapa en distansierad sköld för att ens gå utanför dörren. Jag kallar det Stockholmsblicken. Denna blick manifesteras även i texterna och diskussionerna.

Genom Stockholmsblicken ser vi vår omvärld, tar in de ytliga markörerna men utan att veta bakgrunden. Jag ser glada människor på en uteservering. Känns som att hela stan är på fötterna idag. Men det kan ju inte stämma. Jag vet ju det. Nittiofem procent sitter inte på en uteservering i detta nu. Samma sak gäller alla de uttryck som Stockholmsblicken uppfattar, analyserar, försöker härma, längtar, saknar. Stockholmsblicken kommer alltid att se något bättre, något annat. Den slutar aldrig hungra efter mer.

Du trodde du hade det bra nu? Stockholmsblicken säger nej. Du kände dig snygg idag? Stockholmsblicken visar andra som är snyggare. Skönt att komma igång med träningen igen? Stockholmsblicken visar extrematleter du aldrig ser någon annanstans. Det är de du ska jämföra dig med. Stockholmsblicken sveper över staden och utmanar dig att kämpa lite hårdare, vara lite mindre nöjd och försöker få dig att fatta att det inte är okej att bara vara du. Sådan är Stockholmsblicken.

Kategorier
samhälle

Problematiskt

Har det med åldern att göra att jag oroar mig för saker som jag egentligen inte kan påverka? Jag kan komma på mig själv med att gå runt och tänka på hur det ska gå för Kissie. Och så kan jag tänka på stora globala problem och vad som händer i världen. Tänka allvarligt på extremt komplexa konflikter och hur de ska lösas. Vad händer när regimer störtas, västvärlden blir på dekis, pensionspengarna tar slut, solen blir varmare, vintrarna kallare, fåglar trillar ner från himlen och skräphögar samlas i havet. Det är litet och stort, krig och miljö, individer och hela länder. För att inte tala om musikbranschen och mediebranschen och internetbranschen och alla andra branscher som försvagas eller förbättras, blomstrar eller försvinner.

Jag inser att mina tankar ofta landar i såna där svåra och ständigt pågående debatter och problem. Ibland föreställer jag mig ett liv bortanför medierapporteringen och blogginläggen. Nån slags medial detox, en oerhört skrämmande tanke.

Hur gör du? Engagerar du dig i alla frågor? Följer du nyheterna hela tiden och tänker du på vad folk egentligen gör och hur de mår och hur de inte mår och varför?

It’s complicated.