Så mycket barndom. Så många timmar. Jag minns att jag brukade använda Commodore 64-spelet Giana Sisters som någon slags terapiform när jag var liten. När jag väl klarat alla banor brukade jag återvända och spela igenom hela spelet som avkoppling. Det tog 35-45 minuter har jag för mig, och när jag lärt mig alla trixiga passager och knep så började jag istället satsa på att få mycket poäng på banorna.
Idag påminde ett inlägg från Britta på Twitter mig om hur det kändes. Bara musiken från spelet tar mig tillbaka över 20 år i tiden. Ett lugn sprider sig i kroppen.
8-bitar FTW.
Uppdatering: Hade visst redan bloggat om det för två år sedan. Nåja.