Det fanns ett inlägg som låg och skavde och som aldrig riktigt ville ut. Istället blev det ett ständigt lågintensivt småputter på Twitter och Facebook med några retweets då och då, några kommentarstrådar här och där. Och en del löften från min sida om att jodå, snart kommer det stora inlägget. Inlägget som ska förklara min syn på saken, dra de stora penseldragen och fånga in de stora frågorna.
Det här är kanske inte det inlägget, men det är en början.
Det handlar om barnfrihet. Det här att känna en djup och bred skepticism till fenomenet med någon slags normativ familjebildning, det vill säga barn.
Bara jag andas ämnet i en social kanal nära dig uppstår vilda diskussioner. Det blir en ganska infekterad debatt på kort tid och att döma av diskussionsdeltagarnas kommentarer känner många sig ofta attackerade, kränkta, missförstådda, besvikna eller varför inte tvivlande. Det sker dock för det mesta utan att jag själv blandar mig i speciellt mycket. Det räcker att liksom tända elden, att ens våga påstå något om att kanske inte vilja ha barn.
Jag är ju i den där åldern nu när omgivningen försvinner in i småbarnsåren. Eller rättare sagt kanske det är jag som försvinner iväg från omgivningen. Något som jag diskuterade med Johanna på Twitter för en tid sedan, att det inte handlar om att den ena skiljs från den andra, utan lika mycket om att dra sig undan.
Det här med barnfrihet är inte något jag själv varit övertygad om till hundra procent genom livet. Jag har aldrig haft en barnlängtan, men många gånger har jag tänkt att det antagligen är något som kommer av sig självt vid en viss ålder eller i en viss situation. I de längre förhållanden jag haft så har ämnet dykt upp, men mera som en teoretisk diskussion, som av naturliga orsaker ej behövt realiseras eftersom eventuellt barnalstrande legat mer avlägset i framtiden jämfört med relationens uppbrott.
Jag vet ej heller varför jag sett det som viktigt att förklara eller ventilera mina tankar om det, vilket jag ju delvis gör nu. Kanske är det för att sätta ord på något och göra det mer konkret. Att skapa en utgångspunkt till något. Alla människor kan förstås förändras och byta åsikt, även jag. Inget är skrivet i sten.
Jag listade några punkter om barnfrihet i en annan konversation som jag lika gärna kan återge här, och som sagt. Det här känner jag idag. Vad jag känner imorgon kan mycket väl vara något annat.
Hur tänker jag kring barnfrihet?
- Jag känner inga föräldrar som jag upplever har ett bättre liv efter att de fått barn. Obs! Det handlar absolut inte om deras upplevelse (bra eller dålig) eller vad de själva säger, utan självklart baseras min åsikt på hur JAG lever och vill leva. Jag har inga som helst problem med att andra får barn eller bildar familj och så vidare. Jag tycker om när människor jag gillar får sina drömmar uppfyllda och når sin egen lycka. Det inkluderar även barn. Men som sagt, föräldraskapet är än så länge ganska dåligt insålt på mig, i brist på bättre begrepp. Men för att nås av reklamen måste man ju vara en konsument, och det är väl där någonstans det brister.
- Behöver den här världen fler människor? Det är trots allt en ganska hård plats med mycket orättvisor, och kommande generationer verkar av allt att döma inte få det bättre än oss. 40-talisterna har fått sitt roliga, 70-talisterna har haft det helt okej. Men sen? Nej.
- Jag tycker sällan att umgänge med barn ger mig jättemycket. Därmed inte sagt att det är något jag avskyr. Det är oftast inga större problem och jag kan ha riktigt roligt med syrrans ungar emellanåt. Men ändå. Och ja, jag vet att det är skillnad med ens egna barn såklart. Andras ungar osv.
- Att behöva ingå i normen ”förälder” och behöva ställa upp på allt vad det innebär av tvångspyssel från dagisfröknar eller klasslärares fanatiska idéer. Man är utlämnad till andras godtyckliga nycker vilka påverkar stressnivån i ens stackars föräldraliv på alla möjliga sätt. Hembakat till klassfikat sa du? Sy egna gympapåsar? Göra hundra olika hemarbeten inför nästa vecka? Att ens livsstil och vardag ska hamna i händerna på andra människor är i mina (frihetstörstande) ögon något av ett eget litet trauma i sig. Och det sociala stigmat i att inte inordna sig i de normer som skapas och upprätthålls i barn- och skolmiljöer drabbar ju antagligen de egna barnen värst.
- Känslan av maktlöshet när barnen tvingas gå igenom det vi alla gått igenom, tvingas anpassa sig för att passa in, tvingas få sitt liv värderat av personer som fem år senare är helt betydelselösa. Blir höjd till skyarna eller krossad mot marken till lika delar beroende på slump och tillfälligheter som andra föräldrars trasiga relationer till sina egna barn. Återigen faktorer som man står helt maktlös inför i något slags livslotteri där det gäller att hoppas på att inte dra de 4-5 nitlotter som finns i varje klass, varje grupp, varje dag.
Ovanstående punkter kanske uppfattas som oerhört provocerande av vissa, eller så läses de med överseende och tankar om att ”han har ändå inte förstått allt det fina och härliga med att bilda familj, jag tycker synd om honom” vilket är helt i sin ordning. För på min kant sitter jag ibland och tycker synd om de som hetsar livet ur sig för att uppfylla så många normer som möjligt och vara perfekta föräldrar, karriärister, fotbollstränare eller vad det nu må vara. Jag funderar ofta på hur oerhört ansträngande det verkar vara, och vilken börda det verkar vara att bära.
Min relation till min egen familj och föräldrar är ett eget inlägg för sig, inte heller det okomplicerat såklart (det är det ju aldrig). Men det här inlägget som inte var det stora inlägget men som ändå blev ganska långt får stå för sig.
Hur känner du? Är jag helt ute och cyklar? Har jag inte fattat någonting? Är jag något på spåren? Jag vill så gärna veta. För jag söker fortfarande efter svaren på frågor jag inte ens visste att jag hade.
Jag valde att publicera inlägget just idag med anledning av den här tråden av Anna Svensson på Facebook på samma tema.
