Kategorier
Bloggen

Hej kompis

Det händer inte lika ofta längre, men när den här bloggen startades så innehåll många av inläggen någon form av slutsats om livet, egot, relationerna eller människorna. Bloggen hade en rörelse och dokumenterade insikterna längs vägen. Sedan blev jag mer rädd för att exponera mig och samtidigt kanske mer ”klar” i många funderingar jag haft.

Häromdagen hände det dock igen. Jag tog en fika med Karin och diskuterade som vanligt allt mellan Tinder och Secret. Sen kom vi in på det här med kompisrelationer och jag slogs av det faktum att jag inte ser de vänner som inte finns. Hmm, det där lät ju ganska konstigt, men det jag menar är att jag liksom glömmer bort relationer som inte är pågående. Sågs vi igår eller idag? Ja, då minns jag dig. Sågs vi för över en månad sedan? Då kommer du inte automatiskt upp på radarn när jag tänker ”vem kan jag hänga med?”. På det här sättet underskattar jag antalet personer jag har vänskapsrelationer med och jag tenderar också att oftare umgås med de jag redan träffar så att säga.  Detta enligt någon slags algoritm eller formel där frekvensen för hur ofta vi ses är en viktig faktor och kan slå ut andra faktorer som till exempel hur länge vi varit vänner, hur nära vi står varandra och hur viktiga vi är för varandra.

För det här är inte alltid en önskvärd utveckling. Jag älskar att träffa nya människor och är genuint intresserad av att hela tiden skapa nya relationer till min omvärld, men jag vill inte glömma bort människor längs vägen. Visst händer det att man glider ifrån varandra av olika skäl, eller att man helt enkel inte har så mycket gemensamt längre och därför inte vare sig ses eller tar initiativ till att ses lika ofta. Och det är helt okej, för att inte säga nödvändigt. I alla fall om man har någon slags ambition med sitt sociala liv. I ett kommande inlägg kan jag skriva om en teori jag har kring livet som en ström där människor kommer och går. Vissa stannar livet ut, andra kanske bara några år, några veckor eller några dagar.

Det är snarare när  vänner egentligen vill ses, men inte gör det på grund av att vänskapsformeln inte talar till ens fördel, som är problemet. Jag är ju ändå en av de som har ganska gott om tid att träffa folk, med tanke på det drönarliv jag lever utan åtaganden i form av familj till exempel. Men ändå uppstår situationer där båda parter vill ses men inte kommer till skott eftersom vi inte finns på varandras radar.

Hur gör du? Har du ett fåtal vänner du hänger med hela tiden, eller jobbar du på många fronter? Jag tillhör den senare kategorin, men ibland känner jag mig splittrad och otillräcklig. Vad avgör om vänskapen hålls vid liv? Är det hur ofta ni ses eller andra faktorer?

Kategorier
Bloggen ego relationer

Time share

Det här med att göra saker, att aktivera sig som det så fint heter. Jag vet inte hur du tänker, men jag tänker ofta på det. Vad jag gör, vad jag inte gör, vad jag vill göra och vad jag inte vill göra. Men nästan lika ofta tänker jag på hur det jag gör ser ut i andras ögon.

Ibland kryper det i kroppen när jag känner att jag inte gjort något ”vettigt” på en hel dag, även om jag inte alltid vet vad det där vettiga skulle vara för något. Jag brukar säga att jag ser mig själv som lat, att jag söker bekvämlighet, inte produktivitet. Ändå har antalet aktiviteter på schemat och antalet människor jag möter under en genomsnittsvecka ökat markant de senaste åren, jämfört med tidigare.

När jag pluggade och senare jobbade mina första år minns jag vardagen som relativt händelselös. Det var kanske träning, kanske nåt rep med bandet och kanske kanske att jag träffade en kompis. Men sällan alla saker samtidigt. Och aldrig flera gånger i veckan. ”Höjdpunkterna” samlades ofta till helgerna.

För 7,5 år sedan flyttade jag till Stockholm. Jag hade i princip två vänner i huvudstaden och det sociala livet blev nollställt. Långsamt började arbetet med att bygga ett nytt nätverk, skapa nya relationer. Det som slår mig i efterhand är att det faktiskt tar tid och kräver en del engagemang, i alla fall om man som jag, gärna ville ha tryggheten i en hyfsat bred bekanskapskrets. Jag fick återigen smaka på att börja om från början när jag åkte till USA. Då förstod jag också hur viktigt  mitt sociala liv är för mig.

Men alla är inte likadana. Alla tycker inte som jag. Och kanske ännu viktigare, alla har inte haft obegränsad tid att lägga på att bygga upp relationer och nätverk. Utan barn och utan någon jättelång parrelation de senaste åren har det funnits oändliga mängder tid att förkovra mig i det som ägt rum utanför hemmet, utanför den närmaste kretsen.

Någonstans måste ju det viktigaste vara att man är nöjd, om man så vill ha en eller hundra kompisar, göra en sak i veckan eller tjugo grejer varje dag.

Hur stort är ditt behov av socialt flöde? När går det överstyr?

Ibland känner jag dåligt samvete över vänner jag inte hinner höra av mig till som jag skulle vilja, eller saker jag inte hinner göra för att jag prioriterar annat. Blir man någonsin nöjd?
26:e våningen, Och Himlen Därtill