Kategorier
Bloggen

Hej kompis

Det händer inte lika ofta längre, men när den här bloggen startades så innehåll många av inläggen någon form av slutsats om livet, egot, relationerna eller människorna. Bloggen hade en rörelse och dokumenterade insikterna längs vägen. Sedan blev jag mer rädd för att exponera mig och samtidigt kanske mer ”klar” i många funderingar jag haft.

Häromdagen hände det dock igen. Jag tog en fika med Karin och diskuterade som vanligt allt mellan Tinder och Secret. Sen kom vi in på det här med kompisrelationer och jag slogs av det faktum att jag inte ser de vänner som inte finns. Hmm, det där lät ju ganska konstigt, men det jag menar är att jag liksom glömmer bort relationer som inte är pågående. Sågs vi igår eller idag? Ja, då minns jag dig. Sågs vi för över en månad sedan? Då kommer du inte automatiskt upp på radarn när jag tänker ”vem kan jag hänga med?”. På det här sättet underskattar jag antalet personer jag har vänskapsrelationer med och jag tenderar också att oftare umgås med de jag redan träffar så att säga.  Detta enligt någon slags algoritm eller formel där frekvensen för hur ofta vi ses är en viktig faktor och kan slå ut andra faktorer som till exempel hur länge vi varit vänner, hur nära vi står varandra och hur viktiga vi är för varandra.

För det här är inte alltid en önskvärd utveckling. Jag älskar att träffa nya människor och är genuint intresserad av att hela tiden skapa nya relationer till min omvärld, men jag vill inte glömma bort människor längs vägen. Visst händer det att man glider ifrån varandra av olika skäl, eller att man helt enkel inte har så mycket gemensamt längre och därför inte vare sig ses eller tar initiativ till att ses lika ofta. Och det är helt okej, för att inte säga nödvändigt. I alla fall om man har någon slags ambition med sitt sociala liv. I ett kommande inlägg kan jag skriva om en teori jag har kring livet som en ström där människor kommer och går. Vissa stannar livet ut, andra kanske bara några år, några veckor eller några dagar.

Det är snarare när  vänner egentligen vill ses, men inte gör det på grund av att vänskapsformeln inte talar till ens fördel, som är problemet. Jag är ju ändå en av de som har ganska gott om tid att träffa folk, med tanke på det drönarliv jag lever utan åtaganden i form av familj till exempel. Men ändå uppstår situationer där båda parter vill ses men inte kommer till skott eftersom vi inte finns på varandras radar.

Hur gör du? Har du ett fåtal vänner du hänger med hela tiden, eller jobbar du på många fronter? Jag tillhör den senare kategorin, men ibland känner jag mig splittrad och otillräcklig. Vad avgör om vänskapen hålls vid liv? Är det hur ofta ni ses eller andra faktorer?

Av Fredrik Wass

Jag har försökt fånga mig själv på den här bloggen sedan 2006. Det går ganska bra. Jag är en sån därn typiskt otypisk man med nojor och nostalgi, pretentiösa ambitioner och stukade visioner. Men jag är ok. Bloggar även på bisonblog.se om internet, samhälle och media.

3 svar på ”Hej kompis”

Oj, så jag känner igen mig i det du skriver om! Halkade in här av en ren tillfällighet och ler stort när du sätter fingret på något jag gått och funderat på länge angående vänskap. Jag jobbar brett! Definitivt. Och förmodligen beror det på min rastlösa själ som är beroende av bred stimulans. Därmed inte sagt att mina vänskapsrelationer är ytliga, tvärtom! Men de fyller olika funktioner hos mig.

Hmm, både ja och nej… Jag har haft en väldigt nära vän som ”gjort slut” med mig pga svartsjuka på mina andra vänner. Självklart jättetrist men alla mina vänner betyder lika mycket för mig, jag kan inte bara fokusera på en enda. De fyller dessutom olika vänskapsfunktioner om du förstår hur jag menar? Och nej, jag känner aldrig att jag står där ensam, utan någon att kontakta. Tvärtom kan det vara lite smått kaotiskt att hinna få tid att umgås… Utveckla gärna hur du tänker kring det här. Känner du dig ensam för att du har många vänner och inte enbart ett fåtal?

Stängt för kommentering.