Kategorier
Bloggen

Hej kompis

Det händer inte lika ofta längre, men när den här bloggen startades så innehåll många av inläggen någon form av slutsats om livet, egot, relationerna eller människorna. Bloggen hade en rörelse och dokumenterade insikterna längs vägen. Sedan blev jag mer rädd för att exponera mig och samtidigt kanske mer ”klar” i många funderingar jag haft.

Häromdagen hände det dock igen. Jag tog en fika med Karin och diskuterade som vanligt allt mellan Tinder och Secret. Sen kom vi in på det här med kompisrelationer och jag slogs av det faktum att jag inte ser de vänner som inte finns. Hmm, det där lät ju ganska konstigt, men det jag menar är att jag liksom glömmer bort relationer som inte är pågående. Sågs vi igår eller idag? Ja, då minns jag dig. Sågs vi för över en månad sedan? Då kommer du inte automatiskt upp på radarn när jag tänker ”vem kan jag hänga med?”. På det här sättet underskattar jag antalet personer jag har vänskapsrelationer med och jag tenderar också att oftare umgås med de jag redan träffar så att säga.  Detta enligt någon slags algoritm eller formel där frekvensen för hur ofta vi ses är en viktig faktor och kan slå ut andra faktorer som till exempel hur länge vi varit vänner, hur nära vi står varandra och hur viktiga vi är för varandra.

För det här är inte alltid en önskvärd utveckling. Jag älskar att träffa nya människor och är genuint intresserad av att hela tiden skapa nya relationer till min omvärld, men jag vill inte glömma bort människor längs vägen. Visst händer det att man glider ifrån varandra av olika skäl, eller att man helt enkel inte har så mycket gemensamt längre och därför inte vare sig ses eller tar initiativ till att ses lika ofta. Och det är helt okej, för att inte säga nödvändigt. I alla fall om man har någon slags ambition med sitt sociala liv. I ett kommande inlägg kan jag skriva om en teori jag har kring livet som en ström där människor kommer och går. Vissa stannar livet ut, andra kanske bara några år, några veckor eller några dagar.

Det är snarare när  vänner egentligen vill ses, men inte gör det på grund av att vänskapsformeln inte talar till ens fördel, som är problemet. Jag är ju ändå en av de som har ganska gott om tid att träffa folk, med tanke på det drönarliv jag lever utan åtaganden i form av familj till exempel. Men ändå uppstår situationer där båda parter vill ses men inte kommer till skott eftersom vi inte finns på varandras radar.

Hur gör du? Har du ett fåtal vänner du hänger med hela tiden, eller jobbar du på många fronter? Jag tillhör den senare kategorin, men ibland känner jag mig splittrad och otillräcklig. Vad avgör om vänskapen hålls vid liv? Är det hur ofta ni ses eller andra faktorer?

Kategorier
Bloggen

Kung cash

Nu har det gått en tid. Det har gått år. Jag tänker inte på det så ofta, faktum är att jag egentligen aldrig tänkte på det speciellt mycket, inte ens när det hände. Det kändes bara självklart att låna ut pengar till någon som man ser som en nära vän och sympatisk person, dessutom med mängder av gemensamma vänner. Även när pengarna inte kom tillbaka såg jag det bara som en fördröjning, en tillfällig väntan.

Men då och då, som nu, brukar jag tänka vad jag skulle kunna göra för pengarna. I år hade jag velat åka till SSWC och The Conference samt gärna till San Francisco för att hälsa på mina vänner. Något som inte blir av (resan till SF kommer dock bli av på något sätt, så är det bara). Det här är saker som jag genom prioriteringar och planering självklart klarar att göra på mina vanliga inkomster, men jag väljer ändå att sätta prislappar på sveket. Det gör det lättare att inte glömma.Och det gjorde det också lättare att skicka in den där ansökan om betalningsförläggande hos Kronofogden, om bara för att få erfarenhet kring hur sådana här ärenden hanteras. Handläggaren på Kronfogoden var väldigt tjänstvillig och svarade snabbt för att få lite kompletteringar. Lite sorgligt att de var så snabba antar jag.

Jag klarar mig bra. Det går verkligen ingen nöd på mig. Hej i-landsgnäll. Jag tror bara att jag har ett behov av att ventilera sveket. Från början var inte pengarna det viktiga, det var just sveket och valet att inte berätta, kommunicera eller på andra sätt erkänna att det fanns ett problem. I brist på kommunikation har jag kanske gjort det till en fråga om kronor och ören ändå. Vet inte riktigt.

Jag känner mig förnedrad som skickat mänger av stöttande mail och sms (eftersom han inte svarar i telefon). Som velat förstå, sagt att det är okej att inte betala just nu, kanske göra upp en återbetalningsplan eller så. Ja, mitt fokus var på att han mådde dåligt, inte på skulden. Jag ville hjälpa, inte kräva eller kväva. Det var jag tydlig med. Som svar fick jag först undanglidande svar, sedan tystnad och både digital och fysisk isolering. Han försvann från kartan även i de kretsar vi tillhör, även i de sammanhang vi verkar inom. Jag undrar hur hans fru och barn ser på saken. Kanske är de indragna i lögnen utan att veta vad som pågår, eller så är deras sanning närmare verkligheten än min. Kanske förstår de saker jag aldrig fått en chans att ta reda på.

Jag kommer väl inte längre nu. Fick bara ett behov att ventilera som sagt. Jag vill inte att lärdomen av det här ska vara att aldrig lita på en vän. Det får inte vara så historien slutar.

Helt plötsligt försvann Södermalm i regnet. Kanske inte så kul för den som är på Kent-konsert just nu.

Kategorier
Bloggen

Either you’re in, or you’re out

Det är den tiden på året igen. Tiden då det visar sig hur du skött dina relationstransaktioner under resten av året, ja resten av livet faktiskt. Det blir aldrig så tydligt som nu vad resultatet av dina investeringar består av. Hus på landet att åka till? Vänner att besöka? Välplanerade aktiviteter? Maximalt utnyttjad ledighet? Ett flöde fullt av lens flare och minst fyra samtidigt incheckade personer.

Ibland är jag en del av det där, oftast inte. Det är nog inte bara jag som glider in och ut ur känslan av att tillhöra ett sammanhang och upplevelsen av ett oprioriterat vakuum. Obundenhet och flexibilitet skapar möjligheter och ensamhet. Framförhållning och schema skapar trygghet och förutsägbarhet.

Det blir allt mer tydligt att det är kontrasten som utgör idealet. Att ständig rörelse och skifte mellan passiv och aktiv, kollektiv och individ är det som skapar harmoni. Men det är det svåraste av allt. En omänsklig balansgång. Ibland orkar jag inte bry mig. Ibland tror jag att det är lösningen på allt.

Kategorier
Bloggen

Den som är satt i skuld är icke fri

Hej min vän.

När jag tänker det värsta så tänker jag att du belånat dig upp över öronen och att jag bara är en i mängden av personer som du är skyldig pengar, och att du inte alls väntar på någon utbetalning från tidigare uppdragsgivare utan snarare försöker vinna tid eller låna ännu mer för att hålla fordringsägarna på plats, och på avstånd. Och att allt detta återigen kommer att leda till personlig konkurs med allt vad det innebär.

När jag tänker det bästa så tänker jag att det mesta kommer att lösa sig, men att jag verkligen hade behövt de där pengarna i somras i San Francisco och att det känns jobbigt att du har förhalat det hela varje gång jag påminner dig, istället för att helt enkelt säga att pengarna inte finns.

Det värsta är nog att du inte berättar, inte säger hur det är, inte låter oss som tycker om dig komma in och få veta vad som händer. Ett besked om att du är helt pank och att det kommer dröja jättelänge innan jag får mina pengar hade varit så mycket lättare för både dig och mig att hantera, jämfört med den utdragna tjat-process som vi nu gått igenom.

Jag tror att kommunikation är nyckeln till det mesta och att allt blir så mycket jobbigare när man sluter sig, oavsett orsak. Och jag förstår verkligen att det inte är lätt när man är deprimerad. Men det är ju då vi vänner finns till för att hjälpa.

Så, hur står det egentligen till, bakom fasaden?

Kram
Fredrik

Du min vän
Vart försvinner du?
Du måste ha det som är svårt
Du måste ha det som gör ont
Å, du min vän
Jag finns här

Du min vän
Jag får blunda nu
Jag orkar inte se dig falla
Jag orkar inte med din sorg igen
Men jag vill inte se dig gå
Var kvar
Du min vän 

(Nina Ramsby och Martin Hederos)

Kategorier
Bloggen

En dag bland andra

Känslan att komma hem till kajen tidigt på kvällen efter konferensen med nya jobbet, känna sensommarvärmen slå emot mig på vägen till affären och stanna till för en pratstund med vännen och grannen Malin nere på gatan. Prata om livet och så. Den känslan.