När våra algoritmstyrda flöden i sociala medier tycks pumpa i en stark och obestridlig ström dygnet runt, året runt, brukar jag ibland stanna upp och fundera på alla de aktörer som INTE kommunicerar. Individer, företag eller organisationer som inte “finns där hela tiden”, som inte visar upp sig och sitt liv mer än för bara en liten krets. De som aldrig skulle skriva om en dålig dejt på Threads, bråka med Hanif Bali på X(fd Twitter) eller lägga upp snygga selfies på Instagram från den flygskamsfyllda semestern till Palma.
Redan 2004 skrev PR-byrån JKL:s grundare Anders Kempe och Anders Lindberg om hur Sveriges tidigare samhällskontrakt lösts upp och att vägen från ett tillstånd av kastsamhälle till ett nytt samhällskontrakt måste ledas av den ”tjattrande klassen” dvs. författare, akademiker, journalister, lärare och näringslivsintellektuella. De menade att dessa grupper har formuleringsmakten – en viktigare makt nu än under Sveriges glansdagar som industrination. Att de benämnde Sverige som ett kastsamhälle har att göra med att förflyttningen inom de olika samhällsklasserna blivit svårare och att vi idag är mer bundna till den livssituation vi befinner oss i när vi föds.
“I dag är Sverige, med sociologen Lorentz Lyttkens ord, ett kastsamhälle snarare än ett klassamhälle. I båda samhällstyper finns ekonomiska klyftor. Men i kastsamhället kan inte folkflertalet påverka sin livssituation i nämnsvärd utsträckning. Man sitter fast i sin kast. I klassamhället är däremot klassresan ett väsentligt inslag – det är möjligt för var och en att avsevärt förbättra sin lott genom arbete, sparande och utbildning.” ur inlägget Krossa kastsamhället, JKL Blog 21 december 2004.
Så här 20 år senare har samma utveckling Kempe och Lindberg beskrev 2004 snarare förvärrats än förbättrats. Antalet miljardärer är fler än någonsin i Sverige samtidigt som klyftorna ökat och många lever i fattigdom. Samtidigt har den tjattrande klassen stort utrymme i samhällsdebatten – men åt vilket håll tar den Sverige?
Har den tjattrande klassen misslyckats med att formulera ett nytt samhällskontrakt? Förmodligen. Men jag minns att jag då, som nykläckt kommunikationsbloggare, tog till mig av den där idén om att samhällsförändring är möjlig och att vi som formulerar oss kring samhället också kan påverka dess riktning. Utan att bli alltför ideologiskt har jag ändå sett en möjlighet att påverka genom alla de tusentals inlägg och uppdateringar jag gjort genom åren.
Nu tvivlar jag.
Den med störst makt idag skriver inte om sina dåliga dejter och skulle aldrig nedlåta sig till oändliga twitterbråk. Så var det 2004 och så är det 2024. Jag raljerar något fördomsfullt såklart – och privata inlägg i sociala medier var inte det Kempe och Lindberg menade när de beskrev hur den tjattrande klassen skulle formulera ett nytt samhällskontrakt. Men så här på lite avstånd blir det tydligt.
En (rik) svensk tiger.
Med vissa undantag i form av excentriska riskkapitalister som ibland gör något radikalt utspel eller någon tech-miljardär som ger sig in i samhällsdebatten. Men generellt tjattrar inte den som har den största makten.
Tony Lombardo som sett och träffat många stenrika och inflytelserika personer i sin roll som musiker skriver om det här fenomenet i ett inlägg på Quora:
“Not screaming anything screams “I’m upper class.” […] Only the new money people let the crowd know how much they give. The upper class keeps things quiet and low key.“
Samma sak minns jag att Susanna Popova tog upp i sin bok om den svenska överklassen också. Artighetskulturen ihop med inställningen att den som har mycket inte ska förhäva sig.
Jag tänker att det är viktigt att påminna sig om att de signaler du får och som du baserar dina kommunikationsbeslut på inte alltid innefattar de som har mest makt över förutsättningarna för din kommunikation.
Follow the money.
____
Den här texten publicerades ursprungligen i nyhetsbrevet Fredrik Wass tänker på kommunikation. Du kan prenumerera här.