Vi leker med våra identiteter. Jag nojar om reaktionen. Blandar det tillrättalagda med det som gör ont.
Egot blir ett konstverk. Så sa min vän. Det finns bara relationer att förlora. Och vinna.
Jakten på närhet fortsätter. I maskopi med huden, som bara blir tunnare och tunnare.
Men jag vill ha det så. Tunnhudad. Bräcklig. Något annat vore otänkbart.
Jag vill skakas om. Förstöras. Byggas upp. Ta emot.
Det krävs inte mycket för att få mig ur balans. Och jag gillar det.
2 kommentarer
Det ska kännas.
Jag blir ständigt knuffad. Undrar ofta varför. Kanske för att just jag landar mjukt när jag faller.