Månadsarkiv: april 2007

Framåt

Snälla du. Välj alltid vägar som ger dig utväxling. Att välja bort det är att inte ta sig själv på allvar. Varför är du inte lika mycket värd som alla andra? Unik som oss? Speciell som du och jag?

Det handlar om att skapa en plattform med lyftanordning. Jag vill få utväxling i allt jag gör. Annars är det inte intressant. Energi utan resultat tröttar ut mig.

Jag ska förklara.

Du vill ha jobbet, livet, tankarna, stilen på rätt ställe. Du vill vara den bästa du kan vara. Synkad med den inre bilden.

För att ta dig dit måste du få utväxling på det du gör idag. Det börjar med förtroendet för dig själv. När sen målet är på plats byggs pusslet bit för bit. Utväxlingen uppstår när du förstår vem du är och agerar därefter.

Go ahead.

Boost

Idag ännu en intervju. Ännu en person som vill höra Kajens version. Snart finns mina meningar i alla kanaler. Kommer jag att tröttna på de egna formuleringarna?

Det går inte att motstå kraften i expertisrollen. Självklart ställer jag upp. Och självklart gillar jag kicken. Att påstå något annat vore fånigt. Jag kan lära mig leva med det.

Jag skriver förnumstigt och förmanande. Självklart och samtidigt osäkert. Precis som det alltid har varit.

Vännen på bussen hem säger att hon läser kajen ibland. Självklart slår det privata det offentliga varje gång. Det är därför du kommenterar här men inte där. Och jag gillart.

Elin bashar Bon

"Magtjock it’s the the only tjock. Vi gör det när de fyllt poolerna
utomhus vid eriksdal. Strippar som i Filmen G. Går hem blåser varandras
hår torrt med hårtork, jag kan dansa funk och step på bögvis. Å sex på
golvet hela morgonen. Att du är sån jävla meganorm är skitbra! Då
slipper jag fundera på om jag är kär – det händer inte. Aldrig mer."

Om du inte följer Elin Alvemarks blogg så är det hög tid att börja nu.

Damage control

Som vanligt kliver jag raskt över tvärbanespåren utanför t-banestationen. Nån slags emo-metall i lurarna och bråttom hem. Vid tunneln kommer jag ikapp henne. En kvinna runt trettio med klackad livsstil och korrekta visioner.

Hon sneglar kort över axeln. Det är den enda signal jag behöver. Dags att styra stegen så långt ifrån henne som möjligt och göra mitt val. Antingen passera snabbt med blicken rakt fram, alternativt sakta in på farten och låta henne gå iväg.

För är det något hon inte behöver ikväll så är det en två meter lång man som långsamt närmar sig bakifrån vid en öde tunnel. Kanske känner vi båda skam för den värld som skapat vårt beteende. Jag reflekterar knappt över det.

Jag vill inte vara det otrygga på din väg hem. Därför gör jag mina val. Byter sida. Stannar till. Är tydlig.

Streetlife

Varje gång jag hör Bruce berätta historien om aidsjuke Andrew Beckett blir jag lika tagen. Och alltid sitter jag på tuben med huvudstaden som fond. Jag kan inte värja mig för känslan som fyller mig genom lurarna. Den tar mig med storm varje gång. Bitter vet vad jag menar. Och ikväll hände det igen. När underjordens vagnar körde ut på en bro startade berättelsen. Och gatlyktorna glittrade i det kolsvarta kalla vattnet. För än är det inte vår. Och för en del kommer den aldrig.

Jag ville förmedla något på svenska. Men det känns, som alltid med översättningar, lite knas. Nytt tempus och fri tolkning räcker inte till. Men du får mitt försök ändå.

Stockholms gator

Jag är slagen och stukad
Vet inte hur jag mår
Känner inte igen mig själv

Ser mig i spegeln
Där står en annan man

Kommer du lämna mig här att tyna bort?
På Stockholms gator

Jag vandrar tills mina ben känns som granit
Fångar avlägsna röster från försvunna vänner

På natten hör jag blodet i mina ådror
Lika svart och viskande som regnet
På Stockholms gator

Ingen ängel kommer ta emot mig
Det är bara du och jag kvar

Och mina kläder passar inte längre
Jag skulle gå tusen mil för att komma bort

Natten är här och jag ligger vaken
Jag känner hur jag sakta försvinner
Så möt mig broder med en dödlig famn

På Stockholms gator

Verkstad

Täcket kring dina axlar. Kallt trägolv mot fötterna. Jag stod i trapphuset när du långsamt stängde dörren. Låset gick igen och jag kunde känna värmen från dig stråla ut genom dörren. Den gick rakt igenom min svarta jacka och in i det mörka.

På flyget hem tumlade de senaste dagarnas händelser runt i huvudet och jag såg världen i ett nytt ljus. Det var annorlunda. Som på film. På riktigt men ändå inte.

Overkligheten stannade kvar. Jag undrade när vi skulle bli riktiga. Var fanns säkerheten? Jag lärde mig snabbt att det var annorlunda med oss. Vi blev aldrig trygga.

Efteråt förstod jag att du varit riktig hela tiden. Jag förstörde oss genom att hålla fast vid overkligheten. Omöjlig att reparera.