Det blåser snålt på Västerbron inatt. Det regnar inte mycket, men tillräckligt för att långsamt kyla ner mig. Här kommer jag på cykeln. Jag måste alltid trampa så att det bränner i musklerna. Det går inte annars. Det är inte effektivt.
Tio gånger tänker jag på vad som händer om cykeln halkar på ett löv. Cyklar kan väl inte halka på löv? Och tänk om räcket till bron är för lågt. Och jag är för lång. Och jag tittar ner mot det kolsvarta vattnet och upp mot den kolsvarta himlen. Går det att halka med en cykel? Utan cykel?
Jag ryser och trampar fortare. Det är för tidigt att halka. Tänker på vilket slöseri det skulle vara. Nu när det går så bra. Nej, jag vill verkligen inte halka. Men det har inte alltid varit så.
2 kommentarer
Hjärnan kan spela en spratt. När jag bodde i lägenhet på sjunde våningen kunde jag känna suget att slänga mig från balkongen, bara för att testa…
Västerbron gör det med en. Den har en skräckblandad dragningskraft på nåt vis.