Så var det sagt.
Det fanns en låt som vi trummisar slogs om att få spela, både som ohängda musikskole-elever och mer seniora coverbandstrummisar i 20-årsåldern. Det handlar om In the Stone…
Dags för ännu en guilty pleasure. Det var tolv år sedan. Skivan hette Tambu och var den första efter att trummisen Jeff Porcaro dött av en "förgiftning". Bandet…
Vi mötte upp syrran i London och åkte på roadtrip runt England. Cambridge, Liverpool, Bath, Aberystwyth, Snowdonia, Land's end och så vidare. Indiepopen hade knappt börjat infektera det…
Distansen. Jag håller på att förändras. Stort blir smått och annat blir större. Jag är inte densamma längre. Och jag tror jag gillar det. Vad som än händer…
3 kommentarer
Jag vill ju lite säga ”jag är faktiskt en bra journalist” men det hindrar ju inte att tyvärr har du ju helt rätt.
Va? Nämen nej. Jag ser inget som helst sånt samband. Jag vet så många skitstövlar som också är dåliga journalister. Och mina mentorer inom yrket är inte bara bra journalister utan också de bästa av bästa människor. Och då menar jag mer som regel än som undantag. (Sen är det klart att det finns en hel del undantag också…)
Okej. En superseriös journalist kan inte vara en ”gillad av alla och allmänt trevlig” typ. Det funkar liksom inte i yrkesrollen. Det var ungefär så jag menade.
Kanske är det mentorer och förebilder jag saknar. Saom, vill du vara min mentor? 😉