Kommer du ihåg när man satt på nån skolgård, eller nån stenmur eller nån gräsmatta eller på nåns rum eller i nåns källare och såg sig själv i nuet och sig själv i framtiden? Hela barndomen. Hela skolgången. Hela tillvaron var en väntan på något som skulle komma. Man levde i nuet, men också i framtiden. Det fanns hela tiden en känsla närvarande som påminde en om "sen". Sen, efter nästa år, efter tre år, efter fem år. Då, när jag är vuxen.
Det kändes overkligt då. För ett barn eller en tonåring är tanken på sig själv som vuxen oerhört svår att greppa eller ens förstå. Och samtidigt vill man inte förstå. Inte då.
Nu går det inte att gömma sig längre. Jag är inte gammal, men jag är definitivt inte en ungdom. På pappret är jag vuxen. Det som skulle "ske sen" sker nu. Det som fanns i en avlägsen framtid händer varje dag. Det finns inte längre en diffus bild av "en annan" person. Den jag ska bli "sen". Istället finns bara ett jag. En person. Den jag är nu. Kanske är det den känslan som bevisar att jag är just vuxen. Barnjaget och framtidsjaget smälter samman. Nu.
1 kommentar
Word.