Och jag fylls med den där fullmatade sociala energin. Elektriskt. Och jag ramlar. Hoppas. Målar upp en framtid lika snabbt som jag får den att försvinna. Besvikelse. Lyfter…
Det är liksom ingen brådska längre. Jag ska inte gå någonstans. Jag kommer inte att försvinna. Det gör mig förvirrad, rastlös men också upprymd. Märkligt det där.
Så har det kommit sig att jag nästan blivit sol-och-vårad. Känslan av att först förlora något. Någon. Men ändå med en ömsesidig respekt och en känsla av omsorg…