Vännerna eller livet

Vi gick igenom Vita Arkivet tillsammans, jag och mina föräldrar. Inte det roligaste jag gjort. Antagligen inte det roligaste mina föräldrar gjort heller. Men det är den tiden nu. Jag diskuterade på Twitter om det är okej att spela Tegan and Sara på sin begravning. Det måste såklart vara okej, men genom att lyfta tanken blir den mer konkret. Döden alltså.

I Vita Arkivet fyllde jag i vilka som är mina närmast anhöriga (inga problem, där skrev jag föräldrarna och syrran), sedan fanns en plats för de närmaste vännerna. Genast tänkte jag att raderna inte räckte till. För ska jag tvingas prioritera? Ska jag tvingas välja? Jag är inte redo för det. Mina vänner är det enda som är viktigt, varför ska jag rangordna dem. Ett problem är förstås att vännerna är utspridda på olika platser och i olika kretsar och för en utomstående skulle det innebära ett visst detektivarbete att hitta alla trådarna. Ungefär som inför en svensexa misstänker jag. Men det här handlar inte om den sista natten med gänget, det handlar om den sista natten. Punkt.

Jag skrev ner ett gäng namn, mailadresser, lösenord till olika
onlinetjänster och instruktioner om hur det går att hitta fram till
mina kajplatser i världen. Människorna som betyder extra mycket. Och
jag är nästan säker, nej jag är säker på att jag glömde någon eller
några. Må de förlåta mig. Må jag förlåta mig själv.

Big Sur Roadtrip

7 reaktioner på ”Vännerna eller livet

  1. (drama-varning)
    Jag kände för att ringa upp dig igår, när du twittrade om Tegan och Sara. Ville skrika i luren: Åk inte! För i h#lvete! Inte när jag har hittat en bra poler som förstår vikten av att höja blicken mot himlen lika väl som behovet fälla den mot naveln då och då.
    Kändes skumt att för första gången på länge oroa mig om säkerhet för någon i min närhet.
    Fast väldigt sunt. Vänskap blir väldigt tydlig när den prövas av lite oro och ovisshet.
    - Kom bara tillbaka sen, Fredrik. Det är svårt att lyssna på Tegan och Sara som det är, gör det inte svårare. :)
    - Ok?

  2. Jag bara snubblar in här i din blogg och ditt liv och önskar lycka till. Med ditt uppdrag, med oro och saknad.
    Jag som förlorade min man efter över tjugo år tillsammans blev sittande med det där Vita arkivet. Som vi talat så många gånger om att fylla i. Det Vita arkivet som fortfarande var tomt. Jag tänker att det kanske är bra att ni tog det där samtalet. Kanske inte i första hand för att de ska veta vilken låt du skulle valt utan för att man i skuggan av döden säger de där orden man inte vill skiljas utan att ha sagt.
    De orden är det rätt gott att ha sagt och hört även när man träffas igen.
    /k

  3. Jag förlåter dig alltid.
    Igår lyssnade jag på Tegan och Sara från och till hela dagen och hade lite ont i hjärtat.

  4. Jag är iofs väldigt lättrörd, bro, men det är klart att ögonen vattnas här på konferensen i Malmö. Får hålla igen lite så inte folk undrar vad jag pysslar med.
    Ta hand om dig och tack för en stunds allvarliga tankar och att du satte Vita Arkivet på agendan för mig i detta nu.
    Kram.

  5. Det där kändes helt overkligt att läsa. Samtidigt väldigt verkligt. Jag antar att jag måste ta tag i mitt eget vita kuvert alldeles snart…
    Be safe, Fredrik.
    Kram
    T

  6. Så vackert. Så ärligt. Så allvarligt.
    Vi har inte umgåtts tillnärmelsevis så mycket som jag hade önskat men ändå känner jag mig närmare dig än de flesta. Tack för att du finns i mitt liv.
    Detta kommer att gå riktigt, riktigt bra. Du kommer att komma tillbaka som en ännu starkare, skarpare och mognare man. Det känner jag på mig längst där inne.
    Kram på dig min vän,
    A

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>