Månadsarkiv: mars 2010

Motion

Min och Rasmus nya träningsrutin är att träna på kvällarna efter klockan 21.00. Det brukar vara mörkt ute och oftast springer eller går jag runt campen. Varv efter varv, som så många gånger förr. En kilometer och sedan börjar det om. Campen är endast svagt upplyst, ty sådana är militära camper. I den afghanska natten hörs vildhundarna yla. I lurarna blir låtar som i dagsljus verkade meningslösa helt plötsligt episkt storslagna. Ett varv till.

Månen har ingen konkurrens och lyser upp en orolig himmel. Över murarna ser jag som vanligt bergen torna upp sig. De ser ut som ett gäng Mount Everest bredvid varandra. Det helt flacka bryts hastigt av när öknen går över till dramatiskt bergslandskap.

Att springa är det enda sättet att vara ensam här. Du måste alltså hålla dig i rörelse för att kunna försvinna in i dig själv. 

Til the end

Ok, So I'm down with it. Med it menar jag militärer, med down menar jag Afghanistan.

Tillbaka i terränglådan. På plats i missionen. Aktuell i insatsen.

Det tog ungefär 2 minuter att vänja sig den här gången. Nästan lite sorgligt.

Men på ledigheten hemma hann jag verkligen glida in i det civila livet. Och tanken på att inom ganska exakt 9 veckor vara tillbaka på hemmaplan kändes nästan jobbigare än någonsin. Inte jobbigt att åka hem alltså. Tvärtom. Så nära men ändå så långt borta.

Självklart har jag lärt mig saker här. Alltså det här kan vara det viktigaste jag gjort sett i efterhand. Och då menar jag inte bara de mer generella sakerna som "rädda världen"-aktiviteter brukar gå ut på, utan också det faktum att jag blivit brainfucked by reality. Eller kanske bristen på reality. Jag vet inte.

Men vi fick medalj idag i alla fall.

Medal

Going home

Resan är snart slut. Den sista etappen börjar inatt. Efter arton dagar i det civila sönderfallet beger jag mig tillbaka. Det känns som att jag har glömt hur det var där nere. Det känns som att jag har glömt hur det var här hemma. Jag har fått som jag ville, men jag saknar allt. Jag har träffat de jag längtade efter, men jag har inte mött den jag är. Snart kanske. Bara lite till. Bara en stund.

Tack för att du tog dig tid.

Uniform

Attans vad många återfall jag haft de senaste veckorna. De tar lika hårt som vanligt, men i ett kortare tidsspann. Nästan skönt att åka till andra sidan jorden igen. Så slipper jag skälen, konsekvenserna, spegeln.

I ökencamouflage kan jag gömma mig tills vidare. Kanske även få ordning på kemin. Så att kroppen får vila.

Realtime

Just nu fick jag en förnimmelse över vardagslivet. Känslan som finns när allt är över. När allt är som vanligt. Det kändes extremt tråkigt. Vad ska hända sen?

Going in for the kill

Otillgänglighet är attraktivt. Det är en slutsats jag drar gång på gång, åt båda håll. Vi kan bara sätta någon på piedestal om den samtidigt visar att den inte finns där nere, på samma nivå. Och du kan bara bli satt på piedestal om du samtidigt accepterar distansen till dina beundrare. Jag trivs varken uppe på piedestalen eller vid dess fot tror jag. Någonstans inbillar jag mig att det blir bäst när man möts på mitten, på väg att klättra upp, eller på väg att trappa ner. En ömsesidig nyfikenhet blandat med en respekt för hela den människa man möter. Inte en schabloniserad hyllning ställt mot en avvaktande pose.

Men hur gör man?

Sommardåd

Samtidigt som jag kanske låtit mitt sociala behov ta lite väl stor plats den senaste tiden (har inte ätit lunch eller middag ensam på snart tre veckor, och sällan haft samma sällskap mer än en gång) så har jag nu fått en riktig sommarvibb. Jag käkade middag med Martin ikväll och jag berättade om några grejer jag vill göra när jag kommer hem nästa gång, för gott.

Det bästa med att vara borta är att inse vad man saknar, vilka som är viktiga, vad man vill göra i framtiden och vad man absolut inte ska fortsätta med. Jag kände så efter ett halvår i San Francisco, och jag känner så efter snart ett halvår i Afghanistan.

Sen finns det förstås massa småsaker som dyker upp. Grejer man inte tänker på men som är väldigt viktiga i ens liv.

Små saker:
Springa runt Årstaviken
Luncha med vänner när och hur man vill.
Surf-mys

Större saker:
Äta sushi i Palo Alto
Jobba med stora knäck
Träffa människor som får en att tänka till

Riktigt stora saker:
Lägga om riktningen i livet
Ifrågasätta sanningen om en själv
Värderingsglidningar

Men en sak är säker. Jag MÅSTE komma igång med seriöst kajen-bloggande igen. Det här duger inte, jag vet. Håll ut!

The InJo gang at Sushi Tomo in Palo Alto

Sushi i Palo Alto.

Januari 2007

"Det kändes som vi setts förut. Du tittade ungefär en tredjel av en
sekund för mycket. Jag slog ner blicken. Bara de starka tittar
tillbaka. Istället såg jag dig inifrån tubfönstret. På väg till något
välbekant. Precis som jag. Vi blöder trygghet och plåstrar med obundna
lån."

Gaga

Det krävs något för att sju personer ska stanna upp under en middag bara för att kolla på den här videon. Den är så tidstypiskt tidlöst. Två ikoner med talang i samma produktion. Och det är svenskar bakom stora delar av Gagas låtskörd samtidigt som herr Åkerlund fixat videon. Det här är 2010-in-a-box.