Månadsarkiv: april 2010

Frihet

"Är det inte osäkert"? undrar de flesta när vi talar om frilanstillvaron. I alla fall de flesta som inte är frilans själva. Jag brukar säga att nja, jo, det är klart att lite oförutsägbart är det ju, men om du nischar dig och jobbar upp ett nätverk med uppdragsgivare går det nog bra. Eller i alla fall hyfsat. För du blir sällan höginkomsttagare som frilansjournalist.

Men för mig handlar frilansandet om helt andra saker. Jag har upptäckt (surprise!) att jag till stora delar drivs av lust och inte plikt. Jag har upptäckt att jag sällan blir engagerad i mitt jobb om jag inte tror på det fullt ut, eller brinner för ämnet i någon form. Samtidigt har jag blivit en junkie för den där elden. Jag vill känna den igen, igen, igen. Och det lättaste sättet har för mig blivit att frilansa.

Jag har provat att jobba i stora offentliga organisationer och halvstora privata företag. Det är förankringsprocsser och beslutsvägar och overheadkostnader och tröghet. Därmed inte sagt att det inte behövs. Jag skulle bli orolig om den typen av företag drevs utan en viss tröghet i utvecklingen. Stabiliteten är ofta styrkan. Men den gör mig olycklig.

Jag vill göra rätt direkt, inte behöva gå omvägar till resultatet, klappa rätt person om ryggen eller slå huvudet i väggen nio gånger för att den tionde kanske lyckas. Och då menar jag kanske. Jag tror att de flesta människor tycker om att få deras arbetsinsats värderad. Att faktiskt se att det de lägger hela sin arbetstid på genererar något i slutändan. För mig har det blivit viktigt att korta ned sträckan mellan insats och utdelning till minsta tänkbara. Därför är jag frilans.

Jag tror dock inte att jag kommer hatta runt på egen hand resten av mitt arbetsliv. Olika livssituationer och roller har olika behov, och ibland krävs en fast anställning och en given inkomst för att samtidigt kunna göra något annat viktigt. Men just nu (eller rättare sagt snart) passar det mig bra.

Sen kan man undra varför jag de senaste 1,5 åren jobbat under anställningsliknande former som reporter på en sajt i San Francisco och nu som militär i utlandsstyrkan. Jag tror orsaken är det ändliga. Det finns en inbyggd tidsbegränsning som gör det lättare att härda ut. Även om det varit jobbigt många gånger.

Lathet ihop med bekräftelsebehov passar frilanstillvaron hyfsat bra. Jag behöver inte stå till svars för mina korta arbetsdagar inför någon annan än mig själv. En drönare med talang. Vad kan jag säga? Det blir inget tennisproffs eller nobelpristagare av mig (surprise igen!), men kanske får jag ha roligt på vägen. Och det blir sällan ensamt.

Hanging out at Blustret

Timelapse

I en Toyota Land Cruiser på väg mellan Enköping och Kungsängen i början av november förra året. Jag minns att vi hade stridsutrustningen på eftersom vi övade "på riktigt", även transporterna. Evigheter sen.

TLC på motorvägen

På östfronten

Jaha, vad skriver man här? (haha, första gången jag ställt mig frågan faktiskt… har ju ändå bloggat i mer än sex år).

Dagarna rullar på. Det känns helt okej. Jag menar, tänk dig att du börjar ett nytt jobb. Efter fem månader börjar man ju ändå komma in i det litegrann, oavsett ursprungsläget. Och det är ju det som är det knasiga. När folk lärt sig, då är det dags att åka hem.

Jag har ungefär en månad kvar nu. Eller 805 timmar. Eller 18,35 procent.

Over and out. Hand over take over. Transfer of Authority. Change of Command.

Man in the mirror

Jag tänker på det här med vänner och fiender. När jag var yngre, ja inte jätteung, men lite yngre, hamnade jag sällan i konflikter eller bråk. Visst, jag bråkade flitigt med diverse flickvänner som orkade stå ut med mig, men i övrigt ville jag vara en "trevlig kille". Hellre fly än illa fäkta så att säga. Jaget var svagt, självkänslan likaså. För att inte tala om självförtroendet.

Men något hände på vägen och jag vet inte om jag gillar det. Egot växte. Slag skulle vinnas. Terräng skulle intas. Kanterna var lättstötta. Positionering och segmentering. Vi och dem. Jag och du.

En del kallar det att stå upp för sig själv. Att välja sida. Att vara tydlig. Att inte ta skit.
Andra säger att det handlar om att vara lättstött, småsint. Att snacka skit. Att konspirera. Att dupera.

Jag vet inte om förändringen är beständig. Jag vet heller inte om det spelar någon roll.
Jag vet bara att flockdjuret i mig inte klarar den isolering som uppstår när friktionen gentemot omgivningen växer sig stark.

Sandstorm

Back and away

Snart är det dags att återvända till San Francisco igen. Flyget är bokat, hotellrummen klara. Palo Alto i fem dagar och sen San Francisco under resten av tiden. Det blir fint att återse Stanford, Palm Drive, North Beach, Mission och alla andra favvoställen. Och människorna förstås. Först blir det konferens, och sen kanske lite jobb ihop med Miriam (vi kanske gör ett återbesök hos Google eller försöker få tag i några intressanta intervjupersoner i dalen). Sedan ledigt. Vet inte än om jag ska pitcha in några egna jobb. Tanken är ju att det ska vara nån slags belöningsresa efter nio månader i uniform, inte en fullbokad jobbuppgift. Men dyker det upp något så tar jag nog chansen.

När jag lämnade USA ville jag verkligen hem. Jag var helnöjd med vistelsen men saknade ändå allt där hemma. Nätverket. Sammanhanget. Nu längtar jag tillbaka, inte helt otippat. Men jag längtar inte till vardagen. Jag har inte haft en vardag på flera år. I alla fall inte en vardag så som den såg ut tidigare i mitt liv. Tjänstemannajobb på avdelningar, fast lön utan tillägg eller bonusar, semestrar utan mening och helger utan innehåll.

Jag vet att jag kommer att återvända till det fasta. Men jag måste få vara fri lite till. Speciellt efter sex månader på en militärcamp.

San Francisco skyline