Månadsarkiv: augusti 2010

Vardag

Ibland vill jag att någon ska dyka upp och ta hand om allt. Peka ut vägen, ge en liten knuff, stå bakom om jag faller. Sen kommer jag ihåg att jag är vuxen. Och jag gör min resa på egen hand.

Det är bara så det känns ibland. Isolerad.

No hurry

Det är liksom ingen brådska längre. Jag ska inte gå någonstans. Jag kommer inte att försvinna. Det gör mig förvirrad, rastlös men också upprymd. Märkligt det där.

Rebound

Och jag fylls med den där fullmatade sociala energin. Elektriskt. Och jag ramlar. Hoppas. Målar upp en framtid lika snabbt som jag får den att försvinna. Besvikelse. Lyfter på klippblocket och kryper tillbaka in. 

Att jag aldrig lär mig.

Mushy mushy bang bang

Det finns en officiell version av min helg på min andra blogg. Men så tänker jag på Kajen och på allt som inte får plats. Alla nya smarta människor och möten. Och mina fina vänner. Och mitt fina resesällskap. Och det blir varmt och mushy i hjärtat ändå, det går inte att undvika. 

Jag är evigt tacksam för att jag får finnas i och ha en plats i allt det där. Hur grumpy jag än låter i nån uppdatering på Twitter, eller hur slarvig jag än är på att svara på dina meddelanden, eller hur kort attention span jag än har, så känns det fint.

Och det finns massor av människor jag inte hinner höra av mig till, trots att jag tänker på dem nästan varje dag. Och det finns såna som känner sig bortglömda. Och det finns de som glömmer bort mig.

Men det är okej. Jag tror det i alla fall. Vi gör så gott vi kan, okej?

Bra så.

Elitismdiskussion

Radio killed the internet star

Idag gick jag över Västerbron igen. Måste älska den. Hamnade på Thelins konditori vid fridhemsplan där jag köpte fem biskvier. Sedan gick jag vidare till birkastan och de välbekanta människorna på en av de redaktioner jag jobbar med och har jobbat åt. Egentligen utan riktigt ärende. Men förmodligen ett välkommet inslag en torsdagseftermiddag. Ja, lite jobbsnack blev det förstås. Men mest annat.

Vi pratade om vilka sommarpratare som varit värda att lyssna på hittills. Jag sa "sommarprat, då är det liksom klart. Ge mig två år så ska jag sitta där. Det hade kunnat gå snabbare, men jag har ju varit borta från Sverige ett tag, så jag behöver nog ändå två år för att ta mig dit."

Det flamsiga uttalandet är typiskt mig, men det är oftast så mina mål uppstår. Är definitionen på framgång ett sommarprat? Nej, det skulle jag inte vilja påstå. Det handlar snarare om att man tror att den som sommarpratar har något intressant att säga, må det vara en berättelse om succé eller misslyckande. Det finns en förväntan kopplat till personen och dess öde. Alla kan förstås inte leverera sitt öde i ett radiovänligt format. Men det kan jag. Och det vet du.

Jag ska bara skapa lite mer öde först. Ge mig två år som sagt. Nu kör vi.

Vi måste prata om kön igen

Får man vara en straight man och prata om makt, kön, normer och hierarkier? Samtidigt som jag twittrade om en eventuell session i ämnet på Sweden Social Web Camp gjorde någon den här googlingen. Jag vet ju inte avsikten, men det känns lite typiskt på något sätt. Min tanke var att under campen eventuellt anordna en session med avstamp i något sånt här, och ta det vidare till hur makt, kön och hierarkier speglas i vår kommunikation på nätet.

Men det ÄR svårt för mig att närma mig ämnet utan att falla i de fällor och förväntningar som normerna skapat. Eller, så har jag bara inte insett att jag redan klivit in det alternativfack som jag gärna tillhör men inte trodde jag var en del av.

Jag är inte längre den vanliga mannen som skriver om ovanliga saker. Jag är inte längre normen som beskriver icke-normen. Har jag inte längre blicken? Vet inte. Min sexuella läggning har inte förändrats, men analysen av hur mitt kön påverkar mig och andra i det sociala samspelet har definitivt ökat för varje år jag funnits i det här livet.

Du som läst Kajen länge vet att det här inte är nya frågeställningar. Jag och Eric Rosén diskuterade detta en del i samband med släppet av antologin Könskrig för några år sedan. Då handlade det om att fastna i ett mellanläge, att inte vilja vara som "dom" men heller inte ha någon ny straight version av manlighet att ta stöd från. En manlighetsloop om man så vill. 

Ibland känner jag igen mig i Tomas Hemstads text från boken Bögjävlar om synen på den straighta mannen, trots att jag faktiskt är straight själv. Jag känner igen mig i utanförskapet, trots bekvämligheten i att tillhöra normen.

"Men min poäng är att vi mytologiserat den straighta mannen minst lika mycket som straighta har mytologiserat oss. I den straighta mannen ser vi allt som vi inte är. Alla styrkor vi
saknar finns hos honom. All självkänsla. Allt mod. Det spelar ingen roll
hur mycket vi kämpar, vi kan aldrig bli kompletta män såsom den
heterosexuella upplagan ser ut."

Jag har ofta tänkt på den där diskussionen och det är något som inte släpper taget. Det är som att en sanning bara skymtar förbi i ögonvrån, men att jag inte riktigt kan fånga den eller definiera den. Slutsatsen blir bara att jag kommit halvvägs, och det genom att förstå vad som i mina ögon är felet men fortfarande famla efter lösningen. Det duger inte. Kan du hjälpa mig?

Relaterat på Kajen
Könskrig – ett inbördeskrig
Ge mig en mansroll
Knepigt med mansroller

Identitet är hittepå