Månadsarkiv: februari 2011

Tankarna om Filip och Fredrik

Filip & Fredrik, posing about

De är kluvna, tankarna. Och de är återkommande. Jag vet inte hur jag ska hantera Filip och Fredrik. De kan vara helt briljanta i sin podcast, precis som Nina skriver. De kan också vara helt sunkiga i sina grabbreferenser och gubbhumor. Det växlar hela tiden och jag känner aldrig riktigt att jag kan ta ställning. Kanske är det precis det som är bra, jag vet inte. Jag vet bara att jag skulle vilja avfärda dem alternativt hylla dem rakt av. Men det är för ojämt och det skaver.

Filip och Fredrik är ibland varma och empatiska och står för någon slags resonlig och rimlig röst när de anlayserar samtidsfenomen, ungefär som Viktor Barth-Kron eller Julia Skott. I nästa stund är de nedlåtande och ställer sig i mobbarkören. Jag försöker men kan inte greppa dem. Det stör mig. Det borde inte vara så svårt.

Jag måste lösa den gordiska knuten Filip och Fredrik. När det är gjort ska jag åka på föreläsningsturné och berätta om mina slutsatser. Sen blir det bokkontrakt om mansrollsfenomen samt efterföljande kultursoffa och bloggbråk. Så. Då så.

Bild: Daniel Jordahl (CC BY 2.0)

Rösten inuti

Vakttorn

Jag vill också ha en duracellkanin i bröstet. En sån där som driver på, som aldrig tystnar, som får mig att uträtta stordåd. Jag känner många som verkar ha en sån. De bryr sig inte nämnvärt om omgivningens krav. Deras kamp sker inombords. De pressar sig själva och gör, gör, gör, istället för analysera, grubbla, reflektera. Getting Things Done.

Självdisciplin, rutiner, den inre rösten som driver.

Morgonrutiner

Jag vaknar till Disappear med Beyonce. Varje morgon. Det har jag gjort ett tag nu. Eller i alla fall varje gång jag ställer väckarklocke-appen i min iphone. Det bästa är att när man snoozar så fortsätter låten där man pausade senast. Så med några snoozar har man lyssnat igenom hela låten. Just gitarrplingandet i början funkar rätt bra att vakna till faktiskt. Ibland sätter jag en vanlig klockradio som backup. Där brukar det vara P3 och Morgonpasset. Med lite tur har Martina, Hanna och Kojo en bra dag och man kan dra lite på munnen innan man går upp. Grumpy är mitt morgonläge nästan alltid.

Vad vaknar du till?

Jakten på ryggdunk

Nu börjar Big Brother igen. Bästa analysen av deltagarnas psykologi, drivkrafter och demoner görs av Jens Liljestrand på Sydsvenskan, själv Barendeltagare och nu journalist som bott ett dygn i BB-huset tillsammans med kulturskribentkollegor från till exempel Aftonbladet, Nöjesguiden och Nyheter24.

”Det svåra kom efteråt. Det dröjde sex månader innan jag kunde arbeta igen, ett och ett halvt år innan jag kom på fötter. I mitt journalistiska arbete har dokusåpameriten förbigåtts med generad tystnad. En redaktör sa: ”du har råd med en sån här grej, inte två”, och sen nämnde hon det aldrig mer.”

Och Unni Drougge gör den bästa analysen av de inbjudna kulturskribenterna.

”Tänk om de kulturskribenter som deltog redan från början är ängsliga flockvarelser, beroende av ryggdunkar och bekräftelse. Tänk om ingen av dessa kulturskribenter äger ens en gnutta av det civilkurage som de kämpande på Tahrirtorget ägde. Alla kulturjournalister tackade ju inte ja. Kanske är det där vi får söka civilkuraget inom kulturjournalistiken. Bland dem som faktiskt bara säger: fuck, nej tack!”

Get in the ring

Jag har nojat. Jag har bävat. Jag har förnekat och jag har förträngt. Men idag var det äntligen dags att återta befälet över livet och kroppen. Det var helt enkelt dags att börja träna boxning igen efter ett uppehåll på över 2 år.

Jag hade väntat mig ett brutalt uppvaknande och ett bråddjupt självförakt med anledning av obefintlig form och ännu sämre kondition. Riktigt så illa var det inte. Det gick ganska bra, och jag kom ihåg alla mina träningar 2005-2008. Trots mina skräckblandade förväntningar återfanns viss teknik i slagen, och rephoppningen tog inte död på mig helt, även om det var nära.

Kort sagt. Det blir en fortsättning. Det är jag skyldig mig själv, och det är jag skyldig vår tränare.

Första passet på Narva, för Åsa Sandell
Foto: Gitta Wilén (CC BY-NC-ND 2.0)