Inlägget som aldrig blir skrivet – del 1

Afghanistan revisited

På något sätt är det här ett inlägg som skaver. En historia som väntar på att få ett slut. Kanske blir det lättare om jag skriver om det som måste skrivas. Gör cirklar runt kärnan. Förflyttar mig i ringen så att säga. I väntan på inspirationen, analysen, reflektionen.

Ikväll sändes det första avsnittet av Krig för fred, om den svenska militära insatsen i Afghanistan. Och då kanske det är dags att skaka liv i inlägget som legat opublicerat ett tag. Jag såg avsnittet och fick den förväntade bilden presenterad. Kärva svenska män som berättar om en kärv tillvaro i en kärv miljö med långa konstpauser och mycket bilder på solnedgångar, bergstoppar och öken. Och stort fokus på att ”oj, svenska soldater är tydligen inblandade i stridigheter”. Det är en av många verkligheter, en av många berättelser. Det är inte min berättelse.

Afghanistan revisited

Det började som en idé om att höja tröskeln. Och slutade med den dyraste kbt-behandling som världen skådat.

Luften som stannade när vi satt i briefingrummet och fick en lägesrapport. Tre döda, en tolk och två svenska soldater. Den kompakta tystnaden på flaggplan mitt i den afghanska vinternatten när de döda kollegorna anlände. Alla som kunde stod uppställda i mörkret. Det var 10 minusgrader och snö, långt ifrån den Afghanska sommar du sett på bilderna. Den 7 februari var vädret lika kallt som i Sverige.

De första tre veckorna var svårast. Det var då jag insåg att utmaningen inte alls handlade om att vara rädd eller att riskera vägbomber vid varje transport. Utmaningen låg i de fyra murarna runt campen, att aldrig vara själv och att inte kunna ta vägen någonstans. Nu tittar jag på Big Brother och ser symptom och reaktioner jag känner igen. Jag tänker också att jag kommit så nära en fängelsevistelse som går att komma utan att vara dömd för något. Naturligtvis med bättre lön, (antagligen) trevligare arbetskamrater och godare mat. Men ändå. Begränsad rörelsefrihet gör någonting med oss människor, och det är helt omöjligt att förbereda sig på det. Det lägger sig som en mörk filt över ens psyke, egentligen oavsett situation.

Den kvinnliga afghanska polisen som kramar vår Gender Field Advisor hårt, hårt, hårt. Vi har jobbat i flera dagar med att spela in en film om poliskvinnorna inför firandet av den internationella kvinnodagen. De tyska militärerna, specialiserade på tv-produktion, hjälpte oss.

Den alltid lika vänlige, men också sluge, informationsofficeren från afghanska polisen som på ett av våra möten langar fram en bild på en skjuten afghan för vår kännedom. Den alltid vänlige, men tyste, högra handen, som var med på alla våra möten. Det varma afghanska teet vi drack när vi sågs på polisstationen. De muffins vi alltid fick från matsalen att bjuda på när vi hade möten på campen. Muffins som antagligen skulle överlevt ett atomkrig utan större bismak. Nån slags helkonserv.

När i princip hela campen tömdes på grund av en operation utanför vårt ansvarsområde. Vi fick order om att bära våra pistoler dygnet runt. Förhöjt beredskapsläge för första, men definitivt inte sista gången under missionen.

Alla våra interna diskussioner inom vårt område. Om inte ens vi själva kan enas, hur ska andra inom förbandet förstå vad vi vill?

Alla varv runt campen. Springandes, gåendes, släpandes i stekhet sol, mitt i natten. Hundratals 1km-varv, dag efter dag.

Alla möten i Mazar. All väntetid, men aldrig komma sent själv.

Träffa amerikaner, tyskar, albaner, norrmän, kanadensare och finnar. Alla ville vi något. Men vad ville afghanerna? Det krävdes en mindre byråkratisk process för att ens kunna ta reda på det. För att ens ta sig utanför muren.

Känslan av att vara på plats men ändå inte vara på riktigt. Inte en av dem längst ut på linan, utan istället en del av den ofta föraktade staben. Vad gör de där inne egentligen? Driva egna projekt eftersom ingen ändå förstår vad man gör. Vara ett litet gäng svenskar i ett stort land långt borta, och ändå ägna sig åt interna revirmarkeringar och så långt ifrån vi-känsla det gick att komma.

Exempel på briljant ledarskap och fantastiska eldsjälar. Exempel på raka motsatsen, ofta högt upp i organisationen. Insikten att mycket lite spelar stor roll. Mycket roll spelar nästan inget. Att vara en liten del i ett stort spel med helt andra intressen än de officiella.

Fortsättning följer…

Några varv runt campen med däck

12 reaktioner på ”Inlägget som aldrig blir skrivet – del 1

  1. Lika intressant som välskrivet. Trots det är det troligen svårt för folk, som inte sett insidan av de där fyra murarna, att förstå. Oavsett hur mycket de ser och hör. Med det sagt uppskattar jag din och andra kollegors syn, tankar och reflektioner på ämnet.

    1. Ja, du vet ju hur det var, även om varje mission är olika. Jag upplever att ni hade bättre sammanhållning inom förbandet. Men allt är ju individuellt.

  2. Min bror är där nu. Han har varit två gånger i Kosovo, en gång i Liberia, och jag tror att det är tredje gången han är i Afghanistan. Jag saknar honom. Han … Han hör inte av sig, det är som om han bytt ut livet här hemma mot det Borta. Jag undrar, på sätt och vis kanske livet är ganska enkelt, okomplicerat, på en camp, under förutsättning att man accepterar och trivs med förutsättningarna. Ja. Jag saknar min bror. Vi har inte haft kontakt på många år nu.

    Jag ser fram mot fortsättningen av din text.

    1. Tråkigt att ni inte hörs. Jag kan dock förstå känslan av att koppla bort hemmaplan. Det är svårt att vara på en annan plats i tanken. Och ja, du har nog rätt i att livet i missionen är ganska okomplicerat (för de som gillar sitt jobb) och att det är därför som många återvänder och gör fler missioner.

      1. Jo, han kopplar nog bort när han är iväg, det har jag full förståelse för, vem kan gå omkring och längta hela tiden. Tvärtom, det är nog klokt att vara i det man är och vara fokuserad på det. Men det är som om han inte kopplar på igen, när han väl är hemma… Jag har tänkt på ord som PTSD, det har jag. Antagligen är det fel, antagligen finns det någon annan mer passande bokstavskombination.

  3. Mycket intressant och välskrivet! Ser fram emot fortsättningen. Jag följer din blogg sedan några veckor, många intressanta tankar och reflektioner!

Kommentarer inaktiverade.