Månadsarkiv: juli 2011

Poletten

Beach 2012 - Day 1

Jag vet ju att det gör mig lugn. Jag vet ju att det gör mig glad. Jag vet ju att det gör mig bättre.

Ändå känns det som att jag måste gå genom livet och glömma träningens effekter, om inte varje dag så i alla fall varje vecka.

Det är bara att gå dit.

Gå dit sa jag.

Det löser knutarna, rensar bort bruset, tar fram det som är viktigt.

Ändå är motkraften stark. Ändå blir jag ibland kvar i tron att jag inte orkar, vill, kan, har lust.

Men det handlar inte om lust eller vilja. Det handlar om en snabbfix helt utan psykofarmaka. Naturgodis för hjärnan.

Träning. You’ve got all the answers.

Payback

Har lite ont om cash och funderar på att sälja trummorna. Vad tror ni man kan få för ett gammalt Yamaha Power V med Zildjian-cymbaler? Inte direkt nyskick, men jag kan skicka med en aldrig använd piccolo-virveltrumma också (bara den kostade 2000 kr ny, ej med på bilden). Vill egentligen inte sälja trummorna, men jag använder dem ju aldrig.

Trummor till salu

Sommarfavoriter från 2008

Var är du ikväll? Jag kan bara se vattnet här utanför. Och det har en ny färg nu. Djupaste blå möter kallaste grön. Precis som det ibland gör i ögonen. Vattnet grumlar min bild och en kall bris drar in. Människor förgör varandra där ute. De letar och springer, letar och springer, men de förgör bara varandra. Förgör.

Det luktar barndom. Skrubbsår och hallonsoda. Bålgetingar och salubrin. Våt asfalt och gräsfläckar. Dieselolja och rutten tång. Rökt fisk och timotejschampo. Silikontätning och gasolkök. Mintkola och klippskreva. Plastfender och blöta segel. Durkmatta och kölsvin. Septitank och sommarprogram. Saltvatten och träbrygga.

Jag hade en dröm. Vi var på resa och besökte ett stort museum i en hög byggnad. Det var en stor grupp människor och jag kände de flesta. Vi visades in i en sal där det skulle visas en film. Men när filmen började var jag ensam kvar. Jag såg hur mina vänner lämnade rummet. Jag blev övergiven. Lämnad utanför. Jag blev besviken men lämnade inte rummet utan satt kvar. Jag tänkte att jag fick klara mig själv.

Vi kämpar på. Många mår dåligt. Många mår bra. Det är just så det är. Det finns en sorg i det. Det finns en glädje i det. Jag vill inte vara utan. Jag talade med vännen som på ett sätt är som jag och på ett sätt inte alls. Men en sak har vi gemensamt. En missförstådd blogg. Kajen är aldrig hela jag. Den är aldrig allt. Den är aldrig hel.

Kännetecken

Jag orkar inte ringa. Bryr mig inte om att skicka det där mailet. Trött vid tanken på planering. Isolerar mig istället. Vill dra mig undan, inte visas upp. Tittar hellre på en skärm än en människa. Följer hellre nyhetsflödet än en konversation.

Jag antar att det är sommar helt enkelt.

Evig roadtrip

Den här veckan har jag besök av min systers familj. Jag låter dem bo i min lägenhet och så lånar jag en gästlägenhet i min kompis Martins hus i några nätter. Det är förstås praktiskt på många sätt, men den tanke som slår mig när jag om kvällen somnar i gästlägenhetens bäddsoffa omgiven av ett konferensbord, ett minikök och min egen väska med kläder för några dagar, är lättheten i det hela. Samma lätthet som uppstår på ett hotellrum i San Francisco, en bostadscontainer i Afghanistan (nåja) eller på resa mellan två platser. Den perspektivförskjutning som sker när allt som är ens gamla vanliga rensas bort och ersätts av en resväska och dess innehåll. Inga möbler eller saker följer med, bara det nödvändiga för att klara sig några några dagar, några veckor, ett halvår. Men med volymens begränsning: en resväska.

Det här är förstås inga unika tankar; viljan att skala bort, att rensa undan det överflödiga för att göra tanken fri. Men mycket av mina funderingar och tankar till vardags kretsar kring oberoendet av ägodelar, uppgifter, ja tyvärr även människor ibland. Jag när en slags dröm om att frihet bara kan uppstå eller kännas i en frånvaro av annat eller andra, inte tack vare dem.

Därför är en resväska i en gästlägenhet en befriande tanke. Och därför har jag svårt att specificera framtiden, bli anspråkstagen, uppbokad, ofri. Det gör mig ovuxen, omyndig, utanför. Men det är kanske lika bra.