Män utan tvivel

Män utan tvivel

Hur gör alla ni män som aldrig tvivlar? Som aldrig tar tillbaka något ni sagt, eller viker ner er i diskussioner? Vill ni aldrig förstås av andra, veta hur omvärlden uppfattar er eller ta reda på varför ni bemöts på ett visst sätt? Är verkligen ”alla andra idioter” om ni varje dag bemöts med motargument och kritik, dessutom från olika håll?

Jag har alltid undrat.

Själv kan jag vara oresonlig, opportunistisk och ofta impulsiv när jag diskuterar. Jag kan ångra något jag sagt eller skrivit i samma stund jag gör det och missförstår ibland med flit för att göra en poäng. Jag brukar också ha en tendens att dramatisera och överdriva för att hitta kärnan i en diskussion snabbare, och ibland hoppar jag in i diskussioner utan att ha förstått bakgrunden. Det är något jag inte är stolt över.

Jag tvivlar också nästan dagligen på min egen förmåga, vilken grund jag har för mina argument och om det jag har att komma med verkligen räcker till. Ibland får jag känslan att ni män som aldrig tvivlar antingen måste vara panikchockrädda för att våga visa er svaga, eller faktiskt inte har något som helst tvivel i kroppen. Det sistnämnda låter så härligt på något sätt. Ett tillstånd att sträva efter. Det förstnämnda låter förstås jobbigt, speciellt eftersom det verkar jobbigt psykiskt.

När jag jobbade i det militära brukade vi säga att ”bakom en stenhård fasad döljer sig oceaner av osäkerhet”. Jag försöker tänka på det talesättet varje gång jag stöter på en mur utan öppning – en man utan tvivel. En aktiv ovilja att sänka garden eller ta in andras bild av något.

Det gör mig bedrövad att möta männen utan tvivel, oavsett om det sker på nätet eller i köttet. Det gör mig lika bedrövad att inse att även jag kan uppfattas så.

Jag har alltid tvivlat.

2 reaktioner på ”Män utan tvivel

  1. Det där att dramatisera och överdriva för att snabbare hitta till kärnan i en diskussion känner jag igen väl. Det får mig att tvivla på min duglighet inom det akademiska. I intervjun med Horace Engdahl i DN häromdagen sa han ungefär att han inte var lämpad för det tålmodiga lantbruks-plöjandet inom akademin eftersom han har mer av en sjörövar-mentalitet. Det ligger nog något däri.

    Dock kräver det mycket mod, och sannolikt en rejäl dos ignorans, att svärja och gå på som en sjörövare, som dessutom agerar som om det inte fanns tvivel i kroppen alls. Det sistnämnda perfekt fångat i Ralph Waldo Emerson’s dikt självtillit som Johan Lundgren och jag en gång i tiden gav oss på att översätta till svenska här: https://mattiasostmar.wordpress.com/projects/sjalvtillit/

Kommentarer inaktiverade.