Rollspel

Varför såg du aldrig i mina ögon när smärtan trängde fram? Små bitar av min själ, mitt människovärde, som varje gång slungades ur mig. Jag kan inte se hur du såg ut då. Det är bara svart.  Men känslan försvinner inte.

Jag är övertygad om att du skulle passa perfekt som befäl inom militären. Du var respekterad och dyrkad av massan. Alla ville vara dig till lags och kämpade hårt för ditt beräknande intresse. Men det fanns något plågat, nästan sorgset, i din röst. Precis som jag var du en bricka i spelet. Och vi spelade våra roller ruskigt bra. Vi hade inget val.

Publicerat av Fredrik Wass

Jag har försökt fånga mig själv på den här bloggen sedan 2006. Det går ganska bra. Jag är en sån därn typiskt otypisk man med nojor och nostalgi, pretentiösa ambitioner och stukade visioner. Men jag är ok. Bloggar även på bisonblog.se om internet, samhälle och media.