Damage control

Som vanligt kliver jag raskt över tvärbanespåren utanför t-banestationen. Nån slags emo-metall i lurarna och bråttom hem. Vid tunneln kommer jag ikapp henne. En kvinna runt trettio med klackad livsstil och korrekta visioner.

Hon sneglar kort över axeln. Det är den enda signal jag behöver. Dags att styra stegen så långt ifrån henne som möjligt och göra mitt val. Antingen passera snabbt med blicken rakt fram, alternativt sakta in på farten och låta henne gå iväg.

För är det något hon inte behöver ikväll så är det en två meter lång man som långsamt närmar sig bakifrån vid en öde tunnel. Kanske känner vi båda skam för den värld som skapat vårt beteende. Jag reflekterar knappt över det.

Jag vill inte vara det otrygga på din väg hem. Därför gör jag mina val. Byter sida. Stannar till. Är tydlig.

12 kommentarer

Vilken aktuell och tydligt nedplitad betraktelse. Mkt tänkvärt och bra skrivet. Intressant att få inblick i ”från det andra hållet”.

Mitt inlägg framstår som ett lätt sätt att fiska sympatier. Det var en risk jag medvetet tog när jag skrev det. Men jag ville ge min version. Mina funderingar.
Det kanske var en ”fin” handling. För mig var det helt naturligt. Och jag tror inte att jag är ensam om att tänka så. Det tråkiga är ju att tanken behöver tänkas överhuvudtaget.

Det spelar väl ingen roll om det är en sk fin handling, det är en bra handling och det är väl det enda viktiga.
Och, framförallt, fascinerande med empati. Jag trodde det var ute.

Självklart kan man vara både egocentrisk och empatisk samtidigt. Jag skulle vilja påstå att de flesta är det. På sätt och vis är ju det hela vitsen med civilisation.
Oerhört deprimerande att kvinnor känner sig hotade i helt vardagliga situationer. Hoppas att vi kan åstadkomma en framtid där ditt handlande blir helt obegripligt. Jag tror på det. Faktiskt sjunker ju antalet våldsbrott mer eller mindre stadigt hela tiden, oavsett vad kvällspressen rapporterar.

Vilken hjälte du är! Men det är katastrof att det ska behöva vara så. Jag blir helt tokigt arg när jag tänker på det. Jag är aldrig rädd om kvällen, men borde egentligen vara det. Det är ju sjukt…Morrrr

Känner igen mig fullständigt. Det har inte varit en lätt process att anpassa sig till ”byalivet” där alla hälsar på varann och vet det mesta om grannen. Frustrerande ibland men en oändlig trygghet.