Kategorier
Bloggen

Talking ’bout my generation

Går det att skriva en generationsroman i vår tid? Finns det tillräckligt många gemensamma nämnare mellan tio tjugoåringar 2007 för att kunna säga Vi som aldrig sa hora och samtidigt skapa ett värderingspaket giltigt för fler än just de tio personerna?

Jag tror inte att Jens försökte skriva för en generation med sin Snabba cash. Men den parkeringsplatsen var tom när boken kom ut. Det var bara att backa in och tacka och ta emot.

Jens författarskap låter olidligt lätt. När han berättade för mig hur han varje kväll satte sig en stund och skrev medan flickvännen kollade tv, framstod det som bilden av den perfekta skrivprocessen. Lite i taget. Dag för dag. Långsamt men ändå målmedvetet. Små delmål utan tunga mastodontleveranser. Så vill jag också ha det. Förmodligen glorifierar jag en smula.

Mitt författarskap sträcker sig till Kajen i dagsläget. Kan introverta blogginlägg bilda bestsellers? Tveksamt.

Äh. Jag ska skriva om något svårt på ett lätt sätt. Det är jag bra på. Det ska bli en lättuggad roman med närförortsborna som målgrupp. Hej Aspudden, this one’s for ya all.

Av Fredrik Wass

Jag har försökt fånga mig själv på den här bloggen sedan 2006. Det går ganska bra. Jag är en sån därn typiskt otypisk man med nojor och nostalgi, pretentiösa ambitioner och stukade visioner. Men jag är ok. Bloggar även på bisonblog.se om internet, samhälle och media.

3 svar på ”Talking ’bout my generation”

Men du,måste det vara svårare än så? Måste varje tecken som skrivs leda till den perfekta romanen. jag hoppas verkligen att det inte är så, jag tror att varje ord är ditt, och unikt för dig. Blir det bra så är det fantastiskt, om inte är det ändå något du har skapat. Alldeles själv. Jag tror inte någon riktigt bra, banbrytande roman har skrivits med tanken på att revolutionera. Jag tror alltid att det är skrivklådan som härskar. Räcker inte det?

Jag vill oxå skriva. Men jag har ingen historia i mitt huvud att sätta på pränt. Så jag nöjer mig med mina små bloggfilosoferingar. Just nu är det dock mest utbrott av sorg…

Jag är bara bästa vän med mina ord. Jag gillar dom. Allmänheten gör det inte. Men det kan jag leva med. Det blev en bok på 18 kap och två slut.

Stängt för kommentering.