Extrapris på drivkraft

Jag har semester nu och känslan är att alla springer fort medan jag står stilla. Inte en bra känsla. Jag känner mig dränerad och utnyttjad på min kunskap och kreativitet av omgivningen, utan att riktigt se hur jag ska casha in. För en sån som jag är ledighet döden. Det gäller att vara i flödet hela tiden. Det är då jag fungerar som bäst.

Istället har de senaste veckornas möten genererat tankar som måste tänkas. Prioriteringar som måste göras. Beslut som måste avvägas. Jag vill inte tappa bort den jag är samtidigt som jag inte vill vara den jag varit. Utveckling säger du. Paradigmskifte säger jag. För det är inte som vanligt. Inget är som vanligt den här sommaren. Jag hoppas det aldrig blir som vanligt igen.

Ego

Jag läser mina böcker och hoppas på något nytt. Först ut blev berättelsen om Hannes, Wilma, Kristian och Frippe. Ja, jag är antagligen sist i hela bloggosfären med att läsa Ronnies bok, men min sommar är till för fördjupning. Alltså läser jag det som jag skummat på ytan under våren. Men boken bekräftar i stort sett den bild jag skapat utifrån Rodeo-bashningar och Virtanen-hyllningar. På baksidan står ”…det är också en berättelse om killarna som förväntades bli de nya moderna männen men misslyckades”.  Och det beskriver ganska bra vad det är frågan om. Sandahl berättar inte om en ny manlighet, en ny feministisk mansgeneration eller ett nytt perspektiv. Istället berättar han om madonnablicken och hur de snälla killarna antagligen är längre ifrån något som kan liknas vid jämställdhet än the average hetero-hockey-subjektet.

Personligen kan jag inte identifiera mig helt med någon av karaktärerna i boken. Närmast kommer Kristian. Sen Hannes. Och Wilma är mig bekant. Kanske känner jag henne allt för väl. Alla är förstås trasiga på sitt eget vis och manifesterar det på olika sätt.

Alla grubblar. Ingen lyssnar. Projektion, manipulation och förnekelse bär upp psyket hos de inblandade. Ingen tar hand om sin skit. Alla tar skit. Alla ger skit.