Kategorier
Bloggen

Låt mig in

Ibland känns det som att jag vill ge upp. Du vet den där jakten. “Jag hade hoppats på något” sjunger Håkan Hellström. Jag lyssnar aldrig på honom, men den där raden finns kvar. Jag orkar inte hoppas på något längre. För jag har det inte i mig att göra det som krävs. Att putsa fjädrarna, att spela spelet, att ligga på, att avvakta. Ja du vet, allt det där som relationsskapande handlar om. Signaler, tecken och koder. Allt ska kommuniceras och analyseras till förbannelse. Trött. Vill inte.

Istället tänker jag på det alternativa. Att välja en annan väg. Att helt enkelt lägga ner. Tanken känns lika bekväm som att dra ett tjockt varmt täcke över axlarna i ett iskallt sovrum en måndagmorgon i november. Ganska skönt alltså.

Jag är så trött på att bli omsprungen av facklor som i sin ängslan och hunger brinner starkare än jag någonsin gjort. Tillsammans bildar de eldar som aldrig värmer mig. Bara bränner mig. Och de slockar nästan alltid snabbt.

Jag vågar inte känna hur du strålar mot mig. Jag väljer ensamhet. Varje dag. Vet inte hur stark din eld är och hur jag ska bli varm. Men jag vill inte frysa längre.

Av Fredrik Wass

Jag har försökt fånga mig själv på den här bloggen sedan 2006. Det går ganska bra. Jag är en sån därn typiskt otypisk man med nojor och nostalgi, pretentiösa ambitioner och stukade visioner. Men jag är ok. Bloggar även på bisonblog.se om internet, samhälle och media.

5 svar på ”Låt mig in”

Vackert skrivet. Känner igen mig. Du skriver om mig. Lek med elden slutar sällan bra. Om den inte slocknar så bränns den. Den är aldrig lagom. Gör mig aldrig lycklig. En filt hjälper för stunden. Men den värmer inte mitt inre, bara det yttre. Men det får duga.

Låter som en bra flyktplan.
Men är flykt bästa valet?
Vinsten är ju värt allt hutter och blåfrusna läppar. Isbitar till fötter springer långsamt och tinar fortare än man tror.

Stängt för kommentering.