Stämskruvarna är rostiga men skinnet hårt spänt. När jag trampar upp till F:et sjunger det i kopparpukan. Det knakar även en del i sargen. De kända tonerna från Also Sprach Zarathustra marinerar sammetsstoppningen på stolarna i konsertsalen. Och snart är det dags för min insats. Jag står mitt i symfoniorkestern. Till vänster om mig sitter brasset med tuba, baryton, trumpeter och tromboner. Framför dem flöjter och klarinetter. Snett nedanför ser jag 1:a och 2:a-fiolerna. Längre bort, nästan på andra sidan scenen sitter cellostämman. Bakom dem står tjejerna med sina kontrabasar.
Nu hörs den ensamma trumpeten som snart ska gå över till tutti-markeringen innan mina åttondelar brakar på. Dirigenten vevar strukturerat och markerar min ingång. Nu.
Här, ett annat gäng som gör samma pryl: