Det här skrev jag i ett fejjan-mess till en blivande vän. Men saker man funderar på kan man återanvända.
__________
Jag klurar mycket kring tankemönster och kopplingen till vad som sker
på utsidan. vad innebär det att vara feminist som kille? Är det att
vara någon som lyckats tygla sin destruktiva (manliga?) sida?
Ibland
känns det som att jag letar efter regler. Och varje gång jag träffar på
dem tänker jag att de inte passar in på mig. Då känner jag skuld, och
kan inte skilja på vad som är "rimligt" och vad som är att förneka sig
själv till den grad att man blir ett neutrum.
För
att inte kunna beskyllas för ett patriarkalt beteende måste jag sätta
broms på ALLA beteenden som är kopplade till relationer. Det är lättare
att välja bort och stå still än att välja det svåra och gå framåt.
Jävligt tråkigt kan jag säga.
Hm. Måste komma runt det där på nåt sätt. Hur hantera:
1. Gamla normer
2. Nya normer
3. Mig i mitten
Och
är inte hela ältandet kring den manlige feministen ett i sig manligt
beteende? Alltså är jag patriarkal genom att fokusera på mig själv och
mitt eget beteende?