Ibland kan jag bli trött på bloggare som urskiljningslöst bashar traditionella medier. Speciellt eftersom jag jobbar på båda sidorna om "fronten" så att säga. Jag är både bloggare och traditionell journalist och gör uppdrag åt både print- och webbtidningar. Även om jag i första hand ser mig som en bloggare som gör uppdrag som journalist och inte tvärtom.
Karin Rebas har tröttnat hon också. I en gästkrönika hos Internetworld manar hon till fredsförhandlingar mellan de båda lägren. Både bloggare och gammelmedia måste sluta ha så dåligt självförtroende och samtidigt släppa hybristendenserna tycker hon. Annars försvagas den granskande makten ytterligare. Och vad som händer på internet är inte en separat del av samhället. Det är samhället lika mycket, eller ibland mer, än många andra fysiska mötesplatser.
På sin egen blogg kommenterar Karin Rebas ämnet för sin krönika:
"Jag vet inte riktigt vad som är värst: alla de där journalisterna
som fortfarande ser ner på bloggar samtidigt som de snor idéer från
dem, eller de där bloggarna som öser sarkasmer över de dammiga
“gammelmedierna” – samtidigt som de ägnar sina spalter åt att
kommentera det som står i papperstidningarnas nätupplagor. Grow up,
already."
3 kommentarer
Bloggkulturen är ingenting mindre än en demokratisk revolution som på sikt kommer att omdana hela samhället. För många, inklusive mig själv, blir det ett livsinnehåll.
Mitt inlägg om Huffington Post berör samma fråga, ur en annan vinkel. I fallet Huffington Post handlar det ju om en enormt stor blogg som når ut stort och är inflytelserik och alla bloggar gratis. För det är personer som redan är inflytelserika och har råd att ”jobba” gratis. Genom att blogga kan de opinionsbilda utan att granskas av journalister. Så allt med bloggar är inte automatisk medborgarjournalistik utan kan vara megafoner i minst lika stor grad som annan marknadsföring.
http://bloggtidningen.se/2008/08/15/huffington-post-en-av-varldens-maktigaste-bloggar-far-hard-kritik/
Hela trenden är inte gråzonig och rudimentär, utan verkligt, verkligt (!) fundamentalt väsenskild. Inte så konstigt att det kommer försvarsmekanismer från en hotad kår – vi måste bara se till så att det smälter ihop på ett mer sunt sätt än hittills (se inlägg ”2.0 som emancipatorisk kamp eller skrämmande kraft” http://blogg.idg.se/onlinestrategi/entry.jsp?messid=2552)