Kategorier
Bloggen

Svaj

Jag skrev på Fejjan att jag var inne i en svacka. Jag brukar störa mig på de som ständigt ropar "vargen kommer" för att dagen efter vara precis som vanligt. Så är det ju nu också. Om några dagar är allt som vanligt, det vill säga mellanmjölk. Med det sagt gräver jag lite djupare för att beskriva tankarna från egocentrumets högborg – kajen.

Den här gången är jag inte hundra på ursprunget till svackan. Men jag tror huvudorsaken är att jag saknar tydliga mål och visioner för vad som ska hända lite längre fram. Den närmsta tiden är inga problem. Jag har ganska bra koll på de närmaste veckorna, och kanske månaderna. Men sen? För mig är det väldigt ovanligt att inte ha någon form av målbild på längre sikt.

En av de främsta orsakerna till att jag kan göra det jag tycker är roligast av allt, och att jag anser att jag till och med kan leva på det, är att jag tidigt stakat ut vägen. Jag har tänkt tanken och sett mig själv i situationen långt innan jag uppnått mitt mål. Och så här i efterhand så fattar jag förstås att det är en av orsakerna till att jag också klarat att uppfylla mina mål.

Därför gör det mig lite orolig att inte se drömbilden framför mig. Att inte redan nu kunna visualisera mig själv i en ny verklighet.

Antagligen är det en klassisk försenad 30-årskris vi snackar om. Inte mer än så. Men hela den här bloggen är ju en 30-årskris, så det kanske passar bra in att även det övriga livet följer samma spår. Och relationerna ska vi inte ens prata om.

Men på landet byggdes det brygga förra helgen. Så nåt kul händer uppenbarligen! Jag var inte där själv, men mamma skickade lite bilder på konstruktionsarbetet.
Bryggbygge

Av Fredrik Wass

Jag har försökt fånga mig själv på den här bloggen sedan 2006. Det går ganska bra. Jag är en sån därn typiskt otypisk man med nojor och nostalgi, pretentiösa ambitioner och stukade visioner. Men jag är ok. Bloggar även på bisonblog.se om internet, samhälle och media.

1 svar på ”Svaj”

För en del så kanske det är så att ”keeping up the appearences” sitter så hårt att man för det allra mesta låtsas som att allt bara är toppen. Det är ju vi fått veta sen vi var pyttesmå att vi ska vara, man ska vara glad och pigg och tralla (fast inte för högt). Och sedan kommer det någon dag här och där då man inte orkar. Svärtan trycker ut genom alla öppningar, man kan inte stå emot men efter en kväll av tårar och en natts utmattad sömn så tar man på sig masken igen, och så får man se hur länge den sitter kvar den här gången.

Stängt för kommentering.